I Brandholmssund bor en hemlighet

Norstedts

"Vardaglighet är all historias botten", lär nomaden Harry Martinsson ha påstått nånstans. Och vardagsliv är det liv vi lever, det normala. Även om jag tillhör dem som alltid haft synnerligen svårt för det. Vardagsrutinernas tyranni. Sånt som måste göras. 

Jag älskar festen, det som bryter vardag. Undantaget. Hela tiden söker jag förevändningar för att festpryda min lefvnads dagar. Även om det på en bonad i mitt föräldrahem slogs fast: "Flinkt arbete leder snarast till vilan." Men vila får vi ju vad det lider i tusen år. Evigheten väntar oss.

Jag läste nånstans att Agneta Pleijel drabbats av en stroke. Att hennes namn oförhappandes dök upp föranledde mig att låna hennes Brandholmssund: Texter 2021-2026. Det är en annan Pleijel jag möter i dessa korta texter. Inte som jag minns henne.

Hon skriver avskalat, enkelt. Med ett avakademiserat språk jag inte kan minnas att hon haft förut. Nå, sanningen att säga är jag inte särskilt förtrogen med hennes författarskap. Men denna bok är mig tilltalande. Hon lyckas förläna vardagen ett förunderligt skimmer.

Mitt bland alla trivialiteter, som det kunde tyckas. All upprepning av vardagssysslor. Dag ut och dag in. 

I vardagen bor en hemlighet, vill man gärna intala sig. Pleijel lyckas placera den där. Och det hör väl till sakens natur att vi aldrig knäcker den. Vardagen förblir, i all sin rutinmässighet, undflyende.

Och nog är det väl så: I vardagen bor livets mening. Ingen annanstans. Även om jag hela livet givit mig ut på jakt utanför vardagen efter den. 

Jag försöker att finna Brandholmssund på Google maps. Men lyckas inte. Det närmaste jag kommer är att det påstås ligga i Enköpings kommun. 

Enköping, "Sveriges närmaste stad", som jag främst förknippar med Totte Wallin. Om någon minns honom.

Det tycks mig helt rätt, att barndomens paradis, "Barndomssund" döper jag om boken till, måste förbli oåtkomligt. Ty, vad är det annars? Något vardagligt?