Tack för all bra musik!

 

"Tack för all bra musik!" Jag vet inte varför det spontant undslapp mig. Det var ju inte riktigt sant. Men vad i hastigheten säga när jag slank ut från toaletten på ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm? 

   April 2019. Seminariet om "den vanartige Jan Myrdal" pågick för fullt, bänkraderna fyllda med välkända rödskägg. Men jag kunde inte se den en gång illröde Peter Kadhammar som sedermera, likt den värste reaktionär, med föraktliga ord dömde ut evenemanget i Aftonbladet. 

   Där, i en fåtölj strax utanför toaletterna, satt han i ensamt majestät, bligande bakom sina runda glasögon på mig: Mikael Wiehe.

   Jag stannade till, nämnde att jag besökt parhästen Björn Afzelius grav i Göteborg. Han lät nästan lite avundsjuk när han hörde om alla som söker sig till graven, dränker den i gåvor och meddelanden. 

   

Jag kom att tänka på att han skrev en sång ägnad den med tiden folkkäre Afzelius med det centrala budskapet "du är den jag kunde va" (stavningen Wiehes). De var som ler och långhalm.

   Jag minns att jag fann honom en smula dryg i ett tv-program när han kommenterade att "Affe", Wiehes smeknamn på Afzelius, spelade upp sina första kompositioner för konsultation. 

Och fick bakläxa. Gör om, löd den magistrala uppmaningen.

Jag minns också en nyårsafton tillsammans med Lennart, Eva och Elisabeth i Upsala när vi spelade Hoola Bandola gång på gång medan natten övergick i dag. Sjöng i högan sky, hoppade och dansade vilt till en LP-skiva.

   Wiehe vill inte benämnas poet. Utan sångskrivare. Och det känns som en rättvis beteckning. Hans texter står inte för sig själva. De kräver tonsättning. 

   Låtarna som skrevs för Hoola Bandola må väl betraktas som brukskonst. I röd politiks tjänst. Klämmiga att sjunga med i. Icke att nagelfara litteraturkritiskt.

   Ibland lutar texterna åt det pekoralistiska. Som den om Victor Jara. Och den om Titanic.

   Men Flickan och kråkan håller måttet med råge. Där träffar han rätt, inspirerad av en teckning av Oscar Cleve.

   Översättningarna av Dylan och Cohen är väl så där. Inte lätt att tolka två så metaforrika författare.

   Men Ebba Forsberg sjunger dem så gudomligt vackert att änglarna gråter.

Wiehe var kompis med Göran Skytte som ständigt gjorde avbön för sitt vänsterförflutna. Båda boende i Malmö.

   Wiehes adress, bostad och arbetslägenhet på Rådmansgatan bakom Triangeln, letade jag mig en gång fram till. Utan att våga ringa på.

Den livet igenom solidariteten hyllande har blivit gammal. Han konstaterar att alla hans bästa vänner snart är döda. Främst bland dem förstås Björn Afzelius. 

   Jag känner igen mig, efter att detta år förlorat tre av mina vänner.

   Döv är han och till råga på allt åsatt diagnosen Alzheimer. Dags att sluta turnera och göra bokslut. 

   Hur länge till kommer det att hålla? Varje afton räknar han upp barn och barnbarns namn för att träna det minne som sviktar.

På omslaget till blicka tillbaka-boken håller han, den förr så skicklige musikern, i gitarren utan att greppa ett ackord. Det ser arrangerat ut. En gammal man blickar närmast uppgivet mot oss.

   Hans roll i vänsterrörelsen i Sverige är outplånlig. När han en gång är borta. Nota bene, det sista ordet inte dubbeltydigt. 

BOKEN

Mikael Wiehe

Sara Nygren

Finns det liv är det aldrig för sent

Bokförlaget Forum

Först publicerad på lindelof.nu 2026-10-25