Det inställda livet

Wikipedia

Jag finner lätt flera skäl att hyra filmen Midvinter Break på SF Anytime. Främst för att den signalerar Amsterdam. En stad jag tagit till mitt hjärta och gärna vill återvända till. Välkända ansikten på huvudrollsinnehavarna. En engelsk produktion.

   Ett par, jag är lite osäker på deras ålder, huruvida de är pensionärer eller inte, bosatta i Glasgow. Irländare, med en bakgrund i våldets Belfast. Hon överraskar honom med en resa till Amsterdam i present. Flyg och hotell inkluderat.

   Jag blir lite osäker på vad filmen, uppges bygga på en bok, egentligen vill. Graden av förutsägbarhet kan förefalla den kritiske Skriftställaren lite väl hög. Jag tycker mig ha sett det hela förut. 

   Men kanske präglar det allas våra liv, de är förutsägbara.

Ett par mitt i, kanske snarare sent i livet som reser till en turistig, europeisk huvudstad för att -  ja, vad? Hitta tillbaka till hur de hade det en gång? De söker det som ohjälpligt borta är? Eskapismen i högsätet?

   Som i en dansk film häromåret med Rom som kuliss, Roffe Lassgård i en huvudroll, rena magplasket. Även om Bodil Jørgensen, fru Andersen i Badehotellet, kämpade allt hon kunde med sin rollfigurs trovärdighet. Släppte som en existentiell markering sitt röda hår fritt.

   Kvinnan i Midwinter Break bär på traumatiska, oläkta minnesbilder efter att i Belfast blivit beskjuten. Mannen smygsuper, pimplar whisky. Nå, inte utan att hustrun noterar det. 

   Den djupt religiösa kvinnan söker ett mer andligt liv bortom det trista de delar. Hon vill bryta upp från en man som i mina ögon filmen igenom förblir anonym och intetsägande. En typisk karl, med andra ord?

När de försöker att ta sig hem från Schiphol, sätter ett oväder p för det. Djupt symboliskt. Liksom för kvinnans uppbrott. Alltid kommer något i vägen. 

Mannen lovar, närmast tårögd, att sluta supa och bedyrar att han skall förändras. Icke trovärdigt i mina öron. Han är helt enkelt rädd att förlora henne, som hört allt förut. 

   Jag tolkar det som att i relationen återstår för hans del ingenting annat än bekvämlighet och trygghet. Och han nöjer sig med det. Han påminner om många, kanske alla, män. Efter att passionen slocknat. Man är knappt ens kompisar längre. 

   Och bostadspriserna bara stiger, ett eventuellt uppbrott kostar. 

   I USA pratar man om "silent meals", när ett par sitter tysta under måltiderna, inget längre har att prata om. I alla fall inget viktigt.

   De sista resterna av livskraft har inte övergivit kvinnan. Men hon sitter fast. Uppbrottet förblir en bleknande dröm. Hur länge till? Vi lämnar som åskådare paret på Schiphol, i väntan på avgång.

Filmen torde ha fått några pund från de nederländska turistmyndigheterna. (Osökt går tanken till Woody Allen och hans "huvudstadsfilmer", skamlöst påminnande om destination branding.) Amsterdam framställs på det mest lockande sätt. 

   Kanalerna. Byggnaderna. Anne Franks hus. 

   Hela tiden ropar vi, när ser filmen i våra datorer: "Känner du igen dig? Där har vi varit!"