Journalisten som inte får en ursäkt

Det skrämmer mig hur journalisten Gunnar Sandelin (GS) har bemötts i Sverige. En svart samtidshistoria som handlar om när yttrandefriheten och åsiktsfriheten icke längre respekterades och försvarades. Ersattes av impulsiva bedömningar i termer av rätt och fel, korrekt och icke. Beroende på opinionens vindar. 

I ett land som kallar sig demokratiskt och åtminstone på papperet styrs av grundlagar till skydd för oss medborgare och våra rättigheter. Men som alltmer antagit drag med tendens mot det totalitära och åsiktsstrypande, inte för inte jämförs det ibland med forna DDR. Jag har själv gjort den jämförelsen. 

GS träffade jag första gången för ganska många år sedan. Jag skulle börja medverka som krönikör i dåvarande SSR-tidningen, socionomernas facktidning, och han reste upp från Stockholm till Gävle tillsammans med en fotograf för att teckna ett porträtt av mig för tidningens läsare. 

Vi upptäckte snart vårt gemensamma Tysklandsintresse. GS hade arbetat som korrespondent i Tyskland, för TV4 tror jag. Ett av de gammelmedier, lägg till etablerade sådana, han den professionelle murveln varit knuten till. Meritlistan imponerande. 

Och han kunde ha fortsatt så, kanske slutat som hög och välavlönad chef på någon nyhetsfabrik med frikostig fallskärm, typ Jan Scherman. Bara han spelat sina kort rätt. Och varit så där lagom kritisk som Scherman.

Men så händer det.

GS skriver om invandringspolitiken. Utan några politiska förtecken eller oredovisade baktankar. Något sådant ligger inte för honom. Han misstänkte att det fanns en annan verklighet bakom den som politiker och beslutsfattare skildrade, eller mörkade. Han gick till de officiella källor som var och en, alla vi medborgare, har tillgång till. Och han skrev om det han fann. Utan skygglappar, utan att dölja något. Som en sann journalist bör göra. 

Underskattade han den reaktion, de direkt repressiva krafter, som hans skrivande skulle komma att framkalla? Jag undrar än i dag detta. För priset blev mycket högt. Liksom det blivit för andra från den påbjudna korrekta linjen avvikande. Dokumenterat i antologin Priset som jag inte sett recenserad någonstans. Jag bloggade själv om den (27 januari i år), flera tusen klickar i räkneverket. Ämnet berörde. 

I praktiken i GS fall blev priset svartlistning, yrkesförbud, berövad utkomst. Vänner som fegt vände honom ryggen. Tidigare kolleger som undvek honom. Själva frilansare, rädda att förlora uppdrag om de sammanklumpades med honom. I ett kritiskt läge prövas vilka som är ens riktiga vänner. 

När makten drar i kopplet är det inte många som stretar emot. Bilden av samtidssverige blir den av att alla journalister och opinionsbildare, ja nästan alla, löpte i samma riktning. Lydigt och utan att ifrågasätta. Villiga låta bli eller alltför nonchalanta att göra som GS: ta reda på hur det egentligen stod till. 

Det räckte med att välja sida, den förment goda och enda. Signalera detta, därmed inhösta sympati. Lätt som en plätt, utan intellektuell ansträngning. Flagga med att man inte tillhörde de främlingsfientliga, "brunråttorna" som Cecilia Hagen obehagligt nog uttryckte det i Expressen, rena Der Stürmer-vokabulären.

Frestande psykologisera de hätska reaktionerna: de som attackerade GS ville av olika skäl inte se det han påvisade, som om de vore offer för en kollektiv neuros. Det fick bara inte vara så som GS framställde det. Bort all verklighetspåminnelse och bekräftande, störande sifferexercis! Fakta fick bara inte sparka, för att citera Gunnar Myrdal.

Det som stör mig är att GS alltid varit noggrann och källkritisk. Ingen retoriker utan mer typ notarie. Han har alltid strävat efter att ha ordentligt på fötterna, kunna leda påståenden i bevis. Trots det har han stämplats och avfärdats. Utan att belackarna diskuterat och argumenterat med honom, anfört motbevis. Endast orkat med att svepande fördöma och vifta bort. Olustigt alltihop. Samtalsförstörande. 

Ett antiintellektuellt samtalsklimat som jag även mötte alltmer inom högskolevärlden, icke minst bland studenterna. Som om det slutats att tänka. Tanke ut - känsla in. 

Nu har opinionen svängt. Inte längre storsint tal om att inte bygga några murar. Inget om den humanitära stormakten. Numera får man diskutera volymer och invandrarbrottslighet. Politikerna, socialdemokrater som moderater, tävlar om att framstå som restriktiva och hårda. 

Men inte lär GS få den ursäkt han förtjänar. Eller sina förlorade år tillbaka. 

Någon gång vill jag sätta mig ned med honom och ta honom ordentlig på pulsen: 
- Visste du vad du gav dig in i? Ändå gjorde du det? Trodde du att klimatet var bättre och mer tillåtande än det var? Var du naiv? 

Och: - Hur har det påverkat dig, som professionell och privatperson?

Jag ser fram mot en sådan sittning. Men egentligen, varför dessa mina indiskreta frågor? Kanske speglar de enkom att jag avundas Sandelin hans integritet och rakrygghet. Han är modigare än jag. 

Chefen måste vara doktor - inte en dag för tidigt!

En tidigare kollega, intellektuellt stimulerande samarbetspartner under flera år och saknad av mig, hör av sig. Vill förtälja att den nya, ja relativt nya i alla fall, rektorn vid Högskolan i Gävle beslutat att alla avdelningschefer - fånigt ord och ett synnerligen malplacerat fenomen detta med basar på en akademi, prefekt skall det förstås heta - måste vara disputerade. En reform att applådera. Om än lamt.

Det borde ju för guds skull ha skett för länge sedan! Efter en genomlysande organisationsutvärdering som dock aldrig gjordes. Den förra rektorn trivdes utomordentligt bra med linjeordningen. Fogliga figurer till chefer under sig som inte hotade henne. Skrapade med foten, sa ja och amen till alla tilltag från centralt håll. 

Chefer som hon, omdömeslös och föga ledarskapsbegåvad, inte drog sig för att hänga ut, ta heder och ära av. Inte ens när studenter lyssnade. Sådan rektor, sådana underhuggare. Osund organisationskultur. 

Det efterlängtade beslutet ger som en konsekvens att den lilla bisarra flane som var min sista avdelningschef måste lämna sin post. Äntligen ryker han. En tomte totalt olämplig för en ledningsposition i en akademisk organisation. Han som talade om verksamheten som om han förestod en ICA-affär. 

I praktiken ett mer eller mindre medvetet, med tanke på hans föga skarpa skalle kanske det senare, pågående projekt från hans sida att avakademisera och avintellektualisera. En högskoleförstörare och nedbrytare, men kanske lyssnade tomten bara till tonerna uppifrån och gjorde lydigt som han blev tillsagd. Strunt samma, illa blev det. 

Ingen kritisk diskussion, inget ifrågasättande. Inget av det som borde utmärka och vara adelsmärket för en högskola. Det som skiljer ut den från andra organisationer, icke minst de privata. Något värt att försvara och hålla högt i ett alltmer likriktat konsumtionssamhälle. 

Licentiat denne min sista avdelningschef, ingen högre examen än så. Men med formell makt över professorer och doktorer, alltså med högre rang. Stort inflytande över deras och andras löner, nota bene pensionsgrundande. I det system som kallas individuell lönesättning. Men borde heta personlig. 

Tigande lojalitet och okritisk hållning belönades. Ett fullkomligt sjukt, kontraproduktivt lönesättningssystem. Men flanen och hans irrelevanta bedömningskriterier, de hade inget med hur arbetet utfördes att göra, passade det. 

New Public Management, detta satans otyg. Med förödande konsekvenser, den värsta just alla tomtar som utses till chefer med makt. Jag önskar att rektorn vågat ta steget fullt ut och återställt ordningen med institutioner, som förr när det var som det skulle vara. Återupprättat kollegialitet och horisontell organisationsstruktur. 

Primus inter pares-principen återinstallerad. En den specifika verksamheten passande organisation. 

Ett stärkande av de professionellas ställning, verksamhetsbärarna. Kärnan. Nyckelmedarbetarna. 

Meningslöst att känna skadeglädje, det frestar inte ens, jag bara suckar och beklagar. Men nog var vi många klarsynta som förutsåg hur det skulle bli. Och vi fick rätt till hundra procent. Förlorade år för högskoleväsendet. När historien skrivs blir det med svarta bokstäver. 

Att möta Marie som i en öppen bok

Högen med böcker som väntar på läsning växer på skrivbordet.  I densamma finns sådana jag tänkt ta med till Danmark i sommar. Men jag har svårt att hålla mig. Böckerna ropar på mig. De är noggrant utvalda. 

Correas Den tyska flickan förmådde jag inte vänta med. Om en judisk familjs levnadsöde från 1930-tal till nutid. Baserad på en verklig historia om judiska emigranter som mot konfiskering av allt vad de äger och har, och efter hotfulla trakasserier, tillåts lämna Nazityskland med destination Kuba, därefter skall de enligt planen vidare till USA. Utresa från Hamburg lördagen den 13 maj 1939 med transatlantångaren M/S St Louis. 

Av båtens 937 passagerare tillåts enbart ett trettiotal gå i land. Resten skickas tillbaka till Europa, varken USA eller Kanada släpper under återfarten i land dem, för flera väntar döden i Auschwitz. De kubanska myndigheterna sviker trots att visa utfärdats, mycket på grund av den fientliga folkopinionen. 

Berlin och Havanna förekommer som hållplatser i boken, välbekanta miljöer som framkallar skarpa minnesbilder hos Skriftställaren. Än en gång frestande att genast boka resa för att återse den kubanska, vackert slitna huvudstaden. Och strosa utmed den långa Malecón medan havet piskar. 

Alys bok om Europas judar. Aly har jag läst förut, han är kunnigare än de flesta om Tredje Riket. Boken, som sätter punkt vid 1945, mer aktuell än någonsin med dagens judeförföljelser i Europa. Även i Sverige efter insläppet av judehatande muslimer från Mellanöstern. Skamligt. Att det får bara ske. Halvhjärtade protester. Judar tvingas emigrera - som den gången.

Felicia försvann - efter ha sett dokumentärfilmen i SVT om Felicia Feldts färgstarka, omstridda mor Anna Wahlgren. 

Esterházys Bukspottkörteldagbok. Den framlidne ungerske författaren en av de stora centraleuropéerna, dock är jag mer förtrogen med landsmannen Kertész. 

Amerikanen James Lords bok om långdragna, sega och omständliga turer med ommålningar och nya starter. När den extremt egensinnige och perfektionistiske Giacometti, som aldrig blev nöjd, målade den förres porträtt. Jag skaffade boken efter att ha sett den mycket underhållande filmen som bygger på den förra. 

I högen med böcker också Harald Stutte och Günter Lucks, Hitlers bortglömda barnarmé. Lucks var en av dessa barnsoldater som knöts till Waffen-SS. 

Marie Norléns Invandrare i mitt eget land, ingen dum titel, har jag vänligt nog fått mig tillsänd och dedicerad av henne. Vi känner inte varandra. Haft kontakt på mejl någon enstaka gång, efter att hon läst något av mig i Gefle Dagblad. 

Hon har givit mig intryck av att vara en fritänkare som vägrar att gå i ledband, något även titeln indikerar. Konsten att förfrämliga det välkända, för att knyta an till Brecht. 

Av bokens baksida att döma har utgivning möjliggjorts genom ett arv, en penninggåva. Det kunde vara illavarslande.

Men så börjar jag läsa, får genast svårt att lägga bort. Norlén skriver bra, det är en driven skribent som sitter vid tangentbordet. Det är ärligt och det är levande. En kvinna i ständig rörelse, både geografiskt och själsligt, i envis och oförtröttlig kamp för sig själv. Strävan att få vara den hon vill vara, när hon till slut börjar förstå vem hon egentligen är. Vi får följa henne i befrielsens svåra, kompromisslösa process. 

Inga stora åthävor, snarare mycket sympatiskt. En utvecklingshistoria som inte är spikrak. Kantad av sorg och periodvis eländig ekonomi. Men en närvarande andlig styrka. 

Ena dagen befinner hon sig i det stimmiga, bensindoftande Aten, nästa i lilla Hedesunda (hur i hela friden förfrämligar man denna lilla by, undrar den urbane läsare som vägrar sätta sin fot bortom kaféer och neon) ute på den gästrikländska landsbygden, inte många mil från där jag bor. 

Kontraster som heter duga och speglar ett trängande behov hos författaren, en vägran att stelna och bli som många andra. Förflyttningen är hennes livsluft. Det oavbrutna sökandet efter ett liv med öppna ögon. Hon praktiserar modet att leva. 

Ingen alkohol. Ingen flykt. Inga enkla lösningar. Självkritiskt utan skygglappar. Aldrig självömkan. Liv till varje pris, som Stefan Jarls film om Bo Widerberg hette. 

Mest inspirerande är berättelsen om Marie för att hon tar ansvar för sitt liv. Hon gör sig aldrig till offer eller skyller på någon annan. Inte ens på fadern med vilken det än gång fanns en problematisk och sårig relation. Men hon når fram till försoning, om än i tårar. Och förlåtelse. 

Svåra saker i våra liv. Vi förblir ju gärna hämndlystna och ältande, inifrån äter oss bitterhet och svartsinne. Därför en lättnad att läsa om att frihetsskapandet är möjligt. Vad hindrar oss? 

Det kunde ha blivit en lättsmält feel good-bok eller hur leva sitt liv-bok i någon annans ovarsamma händer. Men inte denna. Den är starkt berörande. En gåva att få läsa. Och jag vill läsa mer av Norlén som skriver sitt liv. Därav dagboksformen.

Bok: Astrid Marie Norlén, Invandrare i mitt eget land. Sverige mitt i livet, 2017

Varför inte filmpengar till Gudrun Schyman!

"Vi är aldrig tillräckligt ledsna för att göra världen bättre." Orden tillhör Jean-Luc Godard. En av Europas verkligt stora filmregissörer, vid sidan om Fassbinder, Herzog, Kaurismäki och von Trier. Om än med många årsringar, dock lika radikal i dag som när han aktivt stödde majrevolten 68. Om inte jag missminner mig var han en av dem som en gång lyckades stoppa glitterfestivalen i Cannes. En konstnär med obruten integritet. Ingen klappvändare, jag menar kappvändare. 

Om han verkade i dagens Sverige skulle han, lägg till von Trier och andra regissörer utrustade med häng fram, kanske inte få göra film överhuvudtaget. Om han inte genomgick en könskorrigering som det heter med det förfärliga ord som ekar Auschwitz och Mengele. För nu skall kön gå före kompetens om Anna Serner (bilden ovan), den mäktiga kommissarien som sitter på pengarna på Filminstitutet, får råda. 

I skrivande stund har ingen, vid namnet Kuhnke eller något annat, med tillräckligt kulturpolitiskt omdöme ryckt undan stolen för politruken och resolut skickat ut henne från institutet. I Metoo-kampanjens bakvatten, med fingret i luften som alla opportunister och karriärister, vädrar hon förstås framgång. Nu är det läge att slå till mot gubbarna som inbillar sig att de är genier! Stryp anslagen! Kastrera filmkonsten!

Varför inte ge produktionsmedel till Gudrun Schyman, vetja! Nog kan hon väl alltid lära sig att hålla i en kamera. Styra och ställa är hon ju redan bra på, utstuderad härskarteknik. Anlägga bestämd min med höjda ögonbryn. Hon, förlåt jag menar hen, kunde bli demonregissör eller vad det nu heter i femininum. Jag ser fram mot, nej det gör jag inte, dramadokumentären Alla äro de talibaner - män äro som de är. Eller kortfilmen Pengar är till för att brännas.

Samhällsordningen i mitt arma fosterland brister, sprickan vidgas för var dag. Nog är jag ledsen, för att inte säga förtvivlad, över vad som sker. Men jag har givit upp tron på att världen kan göras bättre. Morgondagarna sjunger inte längre. Jag kan, lika lite som jag hör syrsor, lystra till deras hoppingivande sång. 

Alla jag pratar med ska rösta på SD i september. Nu vågar man säga det öppet. 
- Etablissemanget behöver få sig en käftsmäll, som en släkting uttrycker det. Men min röst får de inte, varken de eller något annat parti. Jag har inte röstat på många år. Vägrar att legitimera ett skendemokratiskt system som inte förmår lösa allvarliga samhällsproblem, yrkespolitiker som låtsas men egentligen inte bryr sig. Och jag är beredd att äta upp min keps om inte SD, i den händelse de skulle få inflytande, sätter i gång och kompromissar för att få sitta kvar vid köttgrytorna. 

Ledsen blir jag också varje gång jag betraktar min magra pension. Efter att ha knegat ett helt liv, gjort min plikt men utan att kunna kräva min rätt, som sossarna säger. Lurade, nej bedragna är vi av Göran Persson och hans självberikande kompani. Och vi finner oss i det, muttrar i bästa fall. Det gör mig ännu mer ledsen. Att vi i det svenska folket är så kuvade och förslavade. Jag kan inte längre förneka det. Även om det gör ont att inse och tillstå.

Med betydligt mer pengar på fickan gjorde jag bums en Robinson Jeffers. Poeten välsignades med ett betydligt arv och flyttade omedelbart till amerkanska västkusten, vände civilisationen, som inte är någon, ryggen. Det frigjorde vidunderlig, oförliknelig poesi. 

Med mycket pengar gjorde jag likadant.  Men i mitt fall blev det nordjylländsk västkust, nära mitt älskade Tversted. En kontemplativ tillvaro vid Vesterhavet. Örnar kretsande högt däruppe i skyn, hjortar skuttande i gräset, småfåglar att utfordra, cykelturer på mjuka stigar. Dansk tv med bröderna Price, även Den store bagedyst med Mette Blomsterberg. Läsa Thomas Bernhard. Igen och igen.

Kanske på sidan om världen, bland vågor och vindar och oändliga sandstränder under förbiseglande moln som stryker tätt över mig, skulle jag bli mindre ledsen. 

Mobbade eller blev jag mobbad?

Jag hör sådana direkt hårresande saker om hur det är ställt i svenska skolor att jag vill stänga av för att slippa tvingas veta. Ord som hora och fitta gapas av små barn i förskolan, ättlingar till invandrare har jag förstått. 

Men utan att de åker på den rejäla uppsträckning de förtjänar. Eller förpassas till skamvrån. Förskollärarna backar - och mår tjyvtjockt. Tar på sig en skuld som inte är deras. Det är helt förvridet. 

Högre upp i skolsystemet hotas lärare med stryk eller misshandlas. De vågar inte skapa nödvändig ordning i kaotiska klassrum. Fruktar att bli anmälda - den stackars eleven har alltid rätt, framförallt om det är en utifrån kommande! - om de försöker stämma i bäcken som det ankommer på dem att i förekommande fall göra. Och inte får de uppbackning av sina rektorer. Läs: fega sådana. 

Förfall, inget annat än förfall. All auktoritet bortsvept. All respekt. Men verklighetsförvrängande "värdegrunder" pratas det däremot flitigt om. Och HBTQ-certifiering. Tokigheter. I stället för resolut agerande och återställande av ordning och reda.

Ett vildmarkstillstånd värre än om mobbning pågick. Betydligt värre. Klassrumskrig. Om mobbning sker, är det eleverna som mobbar sina lärare och det kan ske utan korrigering eller sanktioner. Det skulle behövas en kampanj från undervisande personals sida, markerande att nu är det nog: Educatorstoo. 

Jag minns plötsligt när jag handledde en uppsats om vuxenmobbning som förutom teori byggde på intervjuer med mobbade vuxna. Gråzonen talades det om i uppsatsen. Gränsdragningsproblemet. Svårt många gånger slå fast på ett distinkt sätt att det är mobbning som pågår. Man kunde i och för sig tycka att det skulle räcka med att någon känner sig mobbad. Som det räcker med att man känner sig kränkt. 

Gränsen mellan glidningar, andra mer eller mindre oskyldiga tilltag, och det som förtjänar att entydigt definieras som mobbning kan vara svår att dra. Den utsatta kan också vilja bortförklara mobbningen, kanske skäms och inte vill tillstå, ikläda sig den förnedrande och förminskande offerrollen.

Uppsatsen hävdade att vem som helst kan bli mobbad. Det är inte så att vissa är predestinerade. Det är gruppen som behöver och utser syndabockar. Eller den dåliga chäfen. 

Mina egna skolår bleknar bort alltmer, det var så länge sedan. Jag minns ordning och reda på lektionerna, morgonsamlingar och vederbörlig respekt för mannen eller kvinnan bakom katedern. Minns ingen mobbning. Varför minns jag inte? Handen på hjärtat. 

Barmhärighetens förträngning som opererar? Har jag ett behov av att inte minnas, tillhörde jag rentav mobbarna - eller var jag själv utsatt?

Jag betraktar ett foto från första klass i Murgårdsskolan i Sandviken, den byggnad som påminner om Glimmingehus I Skåne. Oskyldiga ansikten framför teckningar i vattenfärger på väggen bakom. Jag letar i dem. Efter vad? Förövare? Offer? En bild säger mer än tusen ord? Icke i detta fall.

Blicken fastnar i Gunnar, stående vid sidan om mig på fotot, som blev vaktmästare på Jernvallen, en mycket omtyckt sådan, och som länge varit död. Gunnel, som många år senare kom att förlora en dotter i cancer vilket stal all hennes livsglädje, ler småblygt. Vi bodde grannar.

Steve och Enkan, som den senare kallades, grabbar som jag umgicks med utanför skolan. Tjocka Steve var alla rädda för, han ägde pondus som ingen annan. Lars-Gunnar som kom från Skåne. Varje jul skickade släktingarna spettekaka att bjuda klasskamraterna på. Varje jul låg den i bitar när paketet öppnades efter den långa transporten. 

Hur jag än anstränger mig och försöker förjaga eventuell skyddande förträngning och latent dåligt samvete: jag ser varken förövare eller offer. Jag ser bara oskyldiga som livet och döden väntar på.

Att förstå varför inget händer

I den varma augustimånaden det röda året 1968 skjutsade min salig syster mig i sin blå folkabubbla ned till det Uppsala som tycktes ljusår bort för att jag skulle skriva in mig på universitetet och läsa sociologi. 

Inte visste jag vad det var för ämne! Jag hade tänkt läsa litteraturhistoria. Inte kommit på något annat. Svenskan min starka sida i gymnasiet. Även om jag inte erhöll det betyg jag förtjänade, jag var för långhårig. 

En bekant i Sandviken läste sociologi, rekommenderade varmt ämnet.

Snart hörde jag fördomar om mitt ämnesval. Ola, som kommit in på läkarlinjen: - Lätt att läsa. Klarar man med vänsterhanden. En annan röst, nedlåtande: - Handlar om hur man kliver på och av en spårvagn. Skräpämne, med andra ord. Inget att skryta med. 

Tidigt kom en flitigt piprökande man i snickarskjorta, håret spretande åt alla håll, vid namn Ulf Himmelstrand, presenterade sig som sociologiprofessor, in på grundutbildningen och föreläste. I den vördnadsbjudande aulan inför flera hundra rookies. Jag fattade inte ett jota av hans akademiska tirader. Någon karismatisk föreläsare var han icke. 

Men ändå väcktes något i mig som åren i den lilla staden i skuggan av Verket aldrig förmått väcka till liv. Inte på det explicita, tillåtande sättet. 

Vad är ett samhälle? När kan man tala om ett sådant? Hur blir ett samhälle möjligt?

Frågor som på hemmaplan skulle avfärdats som onödiga och konstiga. Det vet väl alla vad ett samhälle är! Varför hålla på och grubbla över detta. Självklarhetens tyranni rådde. Att ifrågasätta inte utan risk. 

Femtio år efter påbörjade studier: det bästa med ämnet sociologi var de elementära frågorna. Framförallt att få läsa hur 1800-talsklassikerna hanterat dem: Tönnies, Weber, Marx. 

Fransosen Durkheim med sina sociala fakta. Dessa som bara är. Poänglöst fördöma och moralisera, inte betrakta dessa fakta med sociologisk blick. 

Jag erövrade verktygen för att kunna tala om samhället på en högre sofistikeringsnivå, för att uttrycka det en smula elitistiskt. Ett begrepp som tankefigurer seglade in. Mitt favoritbegrepp. Hjälpte mig att förstå trögheten i samhälleliga förändringsprocesser. Alldenstund man otåligt tycker att det borde gå fortare. Varför händer inget?!

Människor sitter fast i sina tankar, vi är inlåsta i tankefängelser. Ett socialt faktum och det kan sägas utan fördömanden eller nedlåtenheter. Såväl i forna DDR som i den region där jag dväljs. I det senare fallet har fabrikerna stannat kvar i skallarna. Hjälplösheten och underordningen. 

Dessa figurer inte att leka med. De bjuder motstånd om man försöker ge sig på dem.

Inte många svenska sociologer tilltalade mig. Joachim Israel med sin alienationsbok, internationellt uppmärksammad. Johan Asplund, stilisten av guds nåde. 

På Sociologen i Uppsala blev jag kvar ett antal år. Inlemmad i en konfliktladdad, stundtals hätsk, atmosfär. Olika samhällsperspektiv i krig med varandra. Anpassningssociologi versus sociologi om makt och klass. Ideologi kontra vetenskap. 

Utredningssociologins hegemoni, för att serva staten och tjäna. Avintellektualisering, klen teoretisk underbyggnad. Var man nyttig och okritisk, aldrig ifrågasättande och kontroversiell, opportun och medglidande, fick man forskningsanslag.

Ingen samhällskritisk sociologi, ingen kritik av staten. En sådan som amerikanen C Wright Mills efterlyste. Han med den lysande The Sociological Imagination. Denne uppslagsrike och skarpe samhällstänkare som Jan Milch i Göteborg är mest inläst på av oss alla.

Den nedslående framväxten av det vi som vägrade hålla på med sådant fnyste åt som bindestreckssociologi: familje-sociologi, sexologi, handikapp-sociologi. Inrättandet av nya professurer. De teoretiskt medelmåttiga och käfthållande flyttade fram sina positioner. Ämnet gjordes tandlöst och ointressant. Spårvagnen, hur man kliver på och av densamma, kom tillbaka.

Detta ämne som är ett grundämne eller kärnämne! Det man bara måste inleda sina samhällsstudier med, lägga den nödvändiga grunden för dessa. Social fysik, för att tala med Auguste Comte. Samhällets lagar kan studeras. Som man studerar naturens. 




PS. Som kuriosa kan nämnas att den docentur jag innehar vid Uppsala Universitet inte är i sociologi utan i företagsekonomi. Ett ämne som vi, när det begav sig, ansåg inte hörde hemma på universitetet, inget akademiskt ämne enligt vårt förmenande. Det var då, det. 

Limpskiva med stekt falukorv - och så speedway!

"Speedway is what happens to you while you´re busy making other things." Eller hur nu salig John Lennon uttryckte det på skivan Double Fantasy. 

Äntligen speedway live igen! Alldeles för länge sedan. Annat har kommit i vägen som man slarvigt bortförklarande brukar säga. Som om det fanns något viktigare än speedway?! Men nu dags igen. I Orionparken som den officiellt inte heter längre. 

Den har, som alla andra klassiska svenska idrottsarenor, jolligt nog bytt namn till något med företagsanknytning. Gavlerinken återtog dock sitt rätta namn, tack och lov. Men hette något annat fånigt ett tag. Något med halstabletter, jag har tagit bort det. 

Money makes the world go round. Men Orionparken skall den förstås heta och så kommer jag att fortsätta kalla den. 

Rospiggarna, eller bara Piggarna som vi supporters säger, mot Vetlanda. Det Vetlanda där det Stadt låg som de såta kumpanerna Åsa-Nisse och Klabbarparn någon enstaka gång frekventerade och som Skriftställaren studiebesökt. 

Två storlag inom svensk speedway. Det bådar gott. 

Det finns inget som slår speedway! Sportens snabbhet är oerhört tilltalande. Fyra varv har man på sig, inget mer. Sedan är loppet över. Ingen broms. Det gäller att stå på från första sekund efter att startsnöret åkt upp, första metrarna fram till första kurvan betydelsefulla. 

Och att kunna läsa av, den skarpa förarblicken är ett vapen. 

Chans och oförutsägbarhet ledstjärnor. Påpassligt sticka i de luckor som plötsligt öppnar sig och som ingen kunde räkna ut på förhand. Opportunity knocks, som entreprenörskapsforskarna brukar säga.

Snacka om ödesmättat! Att ta vara på det gyllene tillfälle som med ens föds. Med dödsförakt gasa sig fram. Överraska med en omkörning som slår den omkörde med häpnad. 

Aggressiva dueller utförda med ekvilibristisk elegans, balansnummer man inte trodde var möjliga, hårresande för åskådarna. 

Samtidigt osynliga åkregler som gäller. Vad beträffar hålla undan och avstånd. Lätt skada sig och göra det allvarligt.

Det luktar bränsle, det ryker och låter och magisk stämning infinner sig. Och fort går det, för att säga det igen. 

Åskådaren måste vara fokuserad, inte brista i uppmärksamhet. Det som händer nu i detta moment, sker inte igen. 

Man kan inte luta sig tillbaka och slappna av som under en av samtidens trista fotbollsmatcher med defensiv och ställningskrig, inget som händer under långa, tålamodsprövande sekvenser. 

I en bok [1] har jag använt speedway som en liknelse för hur livet kunde eller snarare borde levas. Tas tillvara. Varje ögonblick. Vi får bara ett livslopp. Sedan måste cykeln ställas undan. Can I get another chance, please? Sorry!

Sköna maj, så kom du förtrollande med din grönska, kom läkedom i bång. Till upplevelsen hör bilturen ned till Hallstavik i den ljuvligaste vår. Genom det Norduppland jag på min fars sida härstammar ifrån. 

På kyrkogården i Österlövsta, den vackrast belägna kyrkogård jag vet och alltid föredömligt välskött, ligger mina farföräldrar begravda. Jag träffade dem aldrig. 

Farmor dog tidigt, inte ens femtio fyllda, efter att ha fött tio barn. Farfar samma vecka som jag föddes. En går, en kommer. 

PS. Limpskivor med stekt falukorv på ett måste som matsäck att medbringa till speedwayen!

[1] Lasse Ekstrand, Speedway eller lev medan du lever, Bokvind

Kritiker som får hållas

Jag ser Fyra årstider i Havanna (2016) på Netflix. En serie filmer i långfilmsformat. Med Havanna-exteriörer som svårt frestar mig att omedelbart boka resa för att återse den vidunderliga staden. Gamla Havannas gator och hus, en dröm för en obotlig flanör som Skriftställaren!

Tänker samtidigt när jag ser dessa filmer om snutar i Havanna, den slitna huvudpersonen - varför måste dessa skickligt brottsutredande poliser alltid framställas på detta solkiga vis? - begiven på vit rom och fala damer, samt drömmer om att bli författare: repressiv tolerans.

Filmerna bjuder nämligen på kritik av socialismen och Kuba. Det sticks inte under stol med den dåliga maten. Bristen på allt. Centralplaneringen, som leder åt skogen. Prostitution och korruption förekommer, inget filmerna försöker mörka. Till och med transsexualitet. 

En skildring som torde få Svensk-kubanska Föreningen att i sedvanlig ordning gå i taket. Men en bild utan skygglappar av Kuba som stämmer med det jag själv erfor vid besöket 2009. 

Om detta är filmer som passerat den statliga  filmcensuren, utgör de i mina ögon ett lysande exempel på repressiv tolerans.

Ett begrepp jag annars förknippar med Herbert Marcuse. Ett personifierat exempel på denna tolerans: lingvistikprofessorn Noam Chomsky vid prestigelärosätet MIT i Boston. Som Visiting Professor vid Harvard Business School sent 1980-tal lekte jag med tanken att söka upp honom för han fanns ju nästan nästgårds, men det blev aldrig av. Kanske svek mig modet.

En gång hade jag en lingvistiskt skolad kollega som höll Chomsky för att vara en charlatan. Ingen jag har någon åsikt om.

I decennier har han fått hållas med sin ihärdiga kritik av den smutsiga, amerikanska utrikespolitiken. Han har sannerligen inte tvekat att ta bladet från munnen när det krävts. Och han har varit utomordentligt produktiv.

Yttrandefriheten har en av sina starkaste försvarare i denne Chomsky. Till och med när den franske litteraturvetaren Robert Faurisson hävdade att det aldrig funnits några gaskamrar i Tredje Riket. Upprördheten blev stor. Snabbt placerades Faurisson in bland förintelseförnekarna, detta suspekta sällskap. 

Chomsky, själv jude, ryckte ut till Faurissons försvar, slog vakt om fransmannens åsikts- och yttranderätt. Tillsammans med bland andra Jan Myrdal. När Faurisson kom till Sverige för att tala, möttes han med knytnävar av den antiintellektuella mobben som ville täppa till truten på honom.

Plötsligt tänker jag en tidigare kollega: den intellektuellt fullfjädrade litteraturprofessorn Michael Gustavsson (bilden), landets kanske skarpaste kritiker av New Public Management. Men ett exempel på repressiv tolerans? Snarare ren repression. Genom bokföringstricks från den mest falska chäf jag någonsin stött på, och det vill inte säga lite, avskiljdes Gustavsson från sin tjänst vid Högskolan i Gävle. 

Över den falska kvinnan fanns en chäf som tillämpade en perverterad, höll jag på att skriva, form av repressiv tolerans som härskarteknik. Vid verksamhetskritik kom det från honom, det var som att trycka på en knapp: "Jag hör vad ni säger." Eller utvidgat: "Jag hör vad ni säger och jag tar det med mig." Sedan hände absolut ingenting. Och det visste vi, visa av erfarenheten. Han försökte bluffa oss på det mest simpla och billiga sätt.

Den undanglidande figuren, alltid nollställd min, lät sig aldrig provoceras eller gå i svaromål, gick under öknamnet Ålen. Jag hörde även Ormen och Tvålen. Kärt barn har många namn. 

Under möten plitade han ständigt i ett stort block. Vad skrev han? "Lättlurade satar." Eller: "Glöm inte köpa mjölk på hemvägen." Han pendlade mellan Uppsala och Gävle. 

Livsdag om våren med provtagning

Trampar med god fart på min svarta Monark, gul kungakrona på ramen (och Skriftställaren som är republikan så det stänker om det!), genom Boulognerskogen. Ja - inte belägen i Paris som man gärna ville tro, utan Gefle och det lär förresten finnas en i Skövde också, om jag inte tar fel. 

Träden har de senaste dagarna slagit ut i grönt, rena explosionerna, ögonen färgas av denna grönska för att travestera Barbro Hörberg. Fåglarna kvittrar våren hyllande i kör. Gavleån, detta breda mäktiga vatten som jag tycker borde heta något annat än å, forsar fram med obändig kraft. (Något den pastorala bilden missar.)

Till vänster om  mig en förskoleklass - förskola heter det och inte dagis har jag lärt mig efter att ordentligt fått på huden efter en krönika ur min hand i Hela Hälsingland av ilskna dagisfröknar, förlåt kunde inte låta bli! - som dukar upp medhavd matsäck och försöker hålla ordning på de små battingarna som far runt med spring i kroppen i gräset. 

Volymen på de mer eller mindre snoriga och hostande barnen som alltid mycket hög. Kommer aldrig att fatta hur man frivilligt kan vilja bli förskollärare, välja denna arbetsmiljö. Men det är jag, det. 

Långt till vänster om mig, jag kan inte se den från min cykel, den statliga tankedisciplineringsanstalten med sina lojala hjon som säger ja och amen till alla påbud uppifrån. Rakt fram De dödas stad. Fåfängans marknadsplats, vill jag minnas Strindberg sa. Han som önskade sig en anspråkslös, icke påkostad begravning. Det respekterades inte. Som avliden är man utlämnad till de efterlevande och vad de ämnar företaga sig med en. 

Jag cyklar omgiven av liv och död. Barnens stoj och de evigt vilandes tystnad. På väg mot sjukhuset och provtagning. Efter hög feber alltför lång tid. Gamla cancerpatienter som Skriftställaren bör inte ha det. Kroppsminnet vaknar. Hur det en gång var, när livet hängde på en skör tråd och specialisterna inte kunde lova någonting. 

Natten blev orolig, jag kunde inte komma till ro. Hämtade iPad:en, såg en dramadokumentär om mannen som kallades bödeln i Prag och som givit den mest utstuderade grymheten ett ansikte, en djävul i människohamn och arkitekten bakom den slutgiltiga lösningen: Reinhard Heydrich. Ett avsnitt ur serien Hitler´s Evil Circle. Sevärd, även för den påläste om Tredje Riket. Bilder jag aldrig tidigare sett. Men dramatiseringen så där, de har inte fått till Hitler och Himmler, lösmustascherna vippar. 

Gudskelov har jag, och haft alla år efter diagnos och behandling, henne som jag kallar min skyddsängel, Lena, på Onkologen. Redan dagen efter kontakt med henne, möjliggör hon att jag kan ta prover. Betryggande. Vad gjorde jag utan henne?

Som jag plägar göra, inmundigar jag en kaffe och en smörgås (hutlöst dyrt!) i sjukhusets servering efter provtagning. I ett hus bredvid, numera rivet, föddes jag. Min mor dog i samma hus. Cirkeln slöts. Vi pratade om det på dödsbädden. 

Sedan på cykeln igen, genom samma Boulognerskog. Barnen fortsätter att stoja, någon bölar och söker tröst. De dödas stad vänder jag ryggen. "Jag vill inte ha med döden att göra", som huvudpersonen uttalar i Mobergs Din stund på jorden. 

Inte jag heller. Jag älskar detta liv, varenda dag av det! En livsens gåva som jag tackar för. Och jag vill fortsätta leva. Länge till. 

Bara att invänta provsvar.