Kritiker som får hållas

Jag ser Fyra årstider i Havanna (2016) på Netflix. En serie filmer i långfilmsformat. Med Havanna-exteriörer som svårt frestar mig att omedelbart boka resa för att återse den vidunderliga staden. Gamla Havannas gator och hus, en dröm för en obotlig flanör som Skriftställaren!

Tänker samtidigt när jag ser dessa filmer om snutar i Havanna, den slitna huvudpersonen - varför måste dessa skickligt brottsutredande poliser alltid framställas på detta solkiga vis? - begiven på vit rom och fala damer, samt drömmer om att bli författare: repressiv tolerans.

Filmerna bjuder nämligen på kritik av socialismen och Kuba. Det sticks inte under stol med den dåliga maten. Bristen på allt. Centralplaneringen, som leder åt skogen. Prostitution och korruption förekommer, inget filmerna försöker mörka. Till och med transsexualitet. 

En skildring som torde få Svensk-kubanska Föreningen att i sedvanlig ordning gå i taket. Men en bild utan skygglappar av Kuba som stämmer med det jag själv erfor vid besöket 2009. 

Om detta är filmer som passerat den statliga  filmcensuren, utgör de i mina ögon ett lysande exempel på repressiv tolerans.

Ett begrepp jag annars förknippar med Herbert Marcuse. Ett personifierat exempel på denna tolerans: lingvistikprofessorn Noam Chomsky vid prestigelärosätet MIT i Boston. Som Visiting Professor vid Harvard Business School sent 1980-tal lekte jag med tanken att söka upp honom för han fanns ju nästan nästgårds, men det blev aldrig av. Kanske svek mig modet.

En gång hade jag en lingvistiskt skolad kollega som höll Chomsky för att vara en charlatan. Ingen jag har någon åsikt om.

I decennier har han fått hållas med sin ihärdiga kritik av den smutsiga, amerikanska utrikespolitiken. Han har sannerligen inte tvekat att ta bladet från munnen när det krävts. Och han har varit utomordentligt produktiv.

Yttrandefriheten har en av sina starkaste försvarare i denne Chomsky. Till och med när den franske litteraturvetaren Robert Faurisson hävdade att det aldrig funnits några gaskamrar i Tredje Riket. Upprördheten blev stor. Snabbt placerades Faurisson in bland förintelseförnekarna, detta suspekta sällskap. 

Chomsky, själv jude, ryckte ut till Faurissons försvar, slog vakt om fransmannens åsikts- och yttranderätt. Tillsammans med bland andra Jan Myrdal. När Faurisson kom till Sverige för att tala, möttes han med knytnävar av den antiintellektuella mobben som ville täppa till truten på honom.

Plötsligt tänker jag en tidigare kollega: den intellektuellt fullfjädrade litteraturprofessorn Michael Gustavsson (bilden), landets kanske skarpaste kritiker av New Public Management. Men ett exempel på repressiv tolerans? Snarare ren repression. Genom bokföringstricks från den mest falska chäf jag någonsin stött på, och det vill inte säga lite, avskiljdes Gustavsson från sin tjänst vid Högskolan i Gävle. 

Över den falska kvinnan fanns en chäf som tillämpade en perverterad, höll jag på att skriva, form av repressiv tolerans som härskarteknik. Vid verksamhetskritik kom det från honom, det var som att trycka på en knapp: "Jag hör vad ni säger." Eller utvidgat: "Jag hör vad ni säger och jag tar det med mig." Sedan hände absolut ingenting. Och det visste vi, visa av erfarenheten. Han försökte bluffa oss på det mest simpla och billiga sätt.

Den undanglidande figuren, alltid nollställd min, lät sig aldrig provoceras eller gå i svaromål, gick under öknamnet Ålen. Jag hörde även Ormen och Tvålen. Kärt barn har många namn. 

Under möten plitade han ständigt i ett stort block. Vad skrev han? "Lättlurade satar." Eller: "Glöm inte köpa mjölk på hemvägen." Han pendlade mellan Uppsala och Gävle.