Livsdag om våren med provtagning

Trampar med god fart på min svarta Monark, gul kungakrona på ramen (och Skriftställaren som är republikan så det stänker om det!), genom Boulognerskogen. Ja - inte belägen i Paris som man gärna ville tro, utan Gefle och det lär förresten finnas en i Skövde också, om jag inte tar fel. 

Träden har de senaste dagarna slagit ut i grönt, rena explosionerna, ögonen färgas av denna grönska för att travestera Barbro Hörberg. Fåglarna kvittrar våren hyllande i kör. Gavleån, detta breda mäktiga vatten som jag tycker borde heta något annat än å, forsar fram med obändig kraft. (Något den pastorala bilden missar.)

Till vänster om  mig en förskoleklass - förskola heter det och inte dagis har jag lärt mig efter att ordentligt fått på huden efter en krönika ur min hand i Hela Hälsingland av ilskna dagisfröknar, förlåt kunde inte låta bli! - som dukar upp medhavd matsäck och försöker hålla ordning på de små battingarna som far runt med spring i kroppen i gräset. 

Volymen på de mer eller mindre snoriga och hostande barnen som alltid mycket hög. Kommer aldrig att fatta hur man frivilligt kan vilja bli förskollärare, välja denna arbetsmiljö. Men det är jag, det. 

Långt till vänster om mig, jag kan inte se den från min cykel, den statliga tankedisciplineringsanstalten med sina lojala hjon som säger ja och amen till alla påbud uppifrån. Rakt fram De dödas stad. Fåfängans marknadsplats, vill jag minnas Strindberg sa. Han som önskade sig en anspråkslös, icke påkostad begravning. Det respekterades inte. Som avliden är man utlämnad till de efterlevande och vad de ämnar företaga sig med en. 

Jag cyklar omgiven av liv och död. Barnens stoj och de evigt vilandes tystnad. På väg mot sjukhuset och provtagning. Efter hög feber alltför lång tid. Gamla cancerpatienter som Skriftställaren bör inte ha det. Kroppsminnet vaknar. Hur det en gång var, när livet hängde på en skör tråd och specialisterna inte kunde lova någonting. 

Natten blev orolig, jag kunde inte komma till ro. Hämtade iPad:en, såg en dramadokumentär om mannen som kallades bödeln i Prag och som givit den mest utstuderade grymheten ett ansikte, en djävul i människohamn och arkitekten bakom den slutgiltiga lösningen: Reinhard Heydrich. Ett avsnitt ur serien Hitler´s Evil Circle. Sevärd, även för den påläste om Tredje Riket. Bilder jag aldrig tidigare sett. Men dramatiseringen så där, de har inte fått till Hitler och Himmler, lösmustascherna vippar. 

Gudskelov har jag, och haft alla år efter diagnos och behandling, henne som jag kallar min skyddsängel, Lena, på Onkologen. Redan dagen efter kontakt med henne, möjliggör hon att jag kan ta prover. Betryggande. Vad gjorde jag utan henne?

Som jag plägar göra, inmundigar jag en kaffe och en smörgås (hutlöst dyrt!) i sjukhusets servering efter provtagning. I ett hus bredvid, numera rivet, föddes jag. Min mor dog i samma hus. Cirkeln slöts. Vi pratade om det på dödsbädden. 

Sedan på cykeln igen, genom samma Boulognerskog. Barnen fortsätter att stoja, någon bölar och söker tröst. De dödas stad vänder jag ryggen. "Jag vill inte ha med döden att göra", som huvudpersonen uttalar i Mobergs Din stund på jorden. 

Inte jag heller. Jag älskar detta liv, varenda dag av det! En livsens gåva som jag tackar för. Och jag vill fortsätta leva. Länge till. 

Bara att invänta provsvar.