Högen med böcker som väntar på läsning växer på skrivbordet. I densamma finns sådana jag tänkt ta med till Danmark i sommar. Men jag har svårt att hålla mig. Böckerna ropar på mig. De är noggrant utvalda. Correas Den tyska flickan förmådde jag inte vänta med. Om en judisk familjs levnadsöde från 1930-tal till nutid. Baserad på en verklig historia om judiska emigranter som mot konfiskering av allt vad de äger och har, och efter hotfulla trakasserier, tillåts lämna Nazityskland med destination Kuba, därefter skall de enligt planen vidare till USA. Utresa från Hamburg lördagen den 13 maj 1939 med transatlantångaren M/S St Louis.
Av båtens 937 passagerare tillåts enbart ett trettiotal gå i land. Resten skickas tillbaka till Europa, varken USA eller Kanada släpper under återfarten i land dem, för flera väntar döden i Auschwitz. De kubanska myndigheterna sviker trots att visa utfärdats, mycket på grund av den fientliga folkopinionen.
Berlin och Havanna förekommer som hållplatser i boken, välbekanta miljöer som framkallar skarpa minnesbilder hos Skriftställaren. Än en gång frestande att genast boka resa för att återse den kubanska, vackert slitna huvudstaden. Och strosa utmed den långa Malecón medan havet piskar.
Alys bok om Europas judar. Aly har jag läst förut, han är kunnigare än de flesta om Tredje Riket. Boken, som sätter punkt vid 1945, mer aktuell än någonsin med dagens judeförföljelser i Europa. Även i Sverige efter insläppet av judehatande muslimer från Mellanöstern. Skamligt. Att det får bara ske. Halvhjärtade protester. Judar tvingas emigrera - som den gången.
Felicia försvann - efter ha sett dokumentärfilmen i SVT om Felicia Feldts färgstarka, omstridda mor Anna Wahlgren.
Esterházys Bukspottkörteldagbok. Den framlidne ungerske författaren en av de stora centraleuropéerna, dock är jag mer förtrogen med landsmannen Kertész.
Amerikanen James Lords bok om långdragna, sega och omständliga turer med ommålningar och nya starter. När den extremt egensinnige och perfektionistiske Giacometti, som aldrig blev nöjd, målade den förres porträtt. Jag skaffade boken efter att ha sett den mycket underhållande filmen som bygger på den förra.
I högen med böcker också Harald Stutte och Günter Lucks, Hitlers bortglömda barnarmé. Lucks var en av dessa barnsoldater som knöts till Waffen-SS.
Marie Norléns Invandrare i mitt eget land, ingen dum titel, har jag vänligt nog fått mig tillsänd och dedicerad av henne. Vi känner inte varandra. Haft kontakt på mejl någon enstaka gång, efter att hon läst något av mig i Gefle Dagblad. Hon har givit mig intryck av att vara en fritänkare som vägrar att gå i ledband, något även titeln indikerar. Konsten att förfrämliga det välkända, för att knyta an till Brecht.
Av bokens baksida att döma har utgivning möjliggjorts genom ett arv, en penninggåva. Det kunde vara illavarslande.
Men så börjar jag läsa, får genast svårt att lägga bort. Norlén skriver bra, det är en driven skribent som sitter vid tangentbordet. Det är ärligt och det är levande. En kvinna i ständig rörelse, både geografiskt och själsligt, i envis och oförtröttlig kamp för sig själv. Strävan att få vara den hon vill vara, när hon till slut börjar förstå vem hon egentligen är. Vi får följa henne i befrielsens svåra, kompromisslösa process.
Inga stora åthävor, snarare mycket sympatiskt. En utvecklingshistoria som inte är spikrak. Kantad av sorg och periodvis eländig ekonomi. Men en närvarande andlig styrka.
Ena dagen befinner hon sig i det stimmiga, bensindoftande Aten, nästa i lilla Hedesunda (hur i hela friden förfrämligar man denna lilla by, undrar den urbane läsare som vägrar sätta sin fot bortom kaféer och neon) ute på den gästrikländska landsbygden, inte många mil från där jag bor. Kontraster som heter duga och speglar ett trängande behov hos författaren, en vägran att stelna och bli som många andra. Förflyttningen är hennes livsluft. Det oavbrutna sökandet efter ett liv med öppna ögon. Hon praktiserar modet att leva.
Ingen alkohol. Ingen flykt. Inga enkla lösningar. Självkritiskt utan skygglappar. Aldrig självömkan. Liv till varje pris, som Stefan Jarls film om Bo Widerberg hette.
Mest inspirerande är berättelsen om Marie för att hon tar ansvar för sitt liv. Hon gör sig aldrig till offer eller skyller på någon annan. Inte ens på fadern med vilken det än gång fanns en problematisk och sårig relation. Men hon når fram till försoning, om än i tårar. Och förlåtelse.
Svåra saker i våra liv. Vi förblir ju gärna hämndlystna och ältande, inifrån äter oss bitterhet och svartsinne. Därför en lättnad att läsa om att frihetsskapandet är möjligt. Vad hindrar oss?
Det kunde ha blivit en lättsmält feel good-bok eller hur leva sitt liv-bok i någon annans ovarsamma händer. Men inte denna. Den är starkt berörande. En gåva att få läsa. Och jag vill läsa mer av Norlén som skriver sitt liv. Därav dagboksformen.
Bok: Astrid Marie Norlén, Invandrare i mitt eget land. Sverige mitt i livet, 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar