Journalisten som inte får en ursäkt

Det skrämmer mig hur journalisten Gunnar Sandelin (GS) har bemötts i Sverige. En svart samtidshistoria som handlar om när yttrandefriheten och åsiktsfriheten icke längre respekterades och försvarades. Ersattes av impulsiva bedömningar i termer av rätt och fel, korrekt och icke. Beroende på opinionens vindar. 

I ett land som kallar sig demokratiskt och åtminstone på papperet styrs av grundlagar till skydd för oss medborgare och våra rättigheter. Men som alltmer antagit drag med tendens mot det totalitära och åsiktsstrypande, inte för inte jämförs det ibland med forna DDR. Jag har själv gjort den jämförelsen. 

GS träffade jag första gången för ganska många år sedan. Jag skulle börja medverka som krönikör i dåvarande SSR-tidningen, socionomernas facktidning, och han reste upp från Stockholm till Gävle tillsammans med en fotograf för att teckna ett porträtt av mig för tidningens läsare. 

Vi upptäckte snart vårt gemensamma Tysklandsintresse. GS hade arbetat som korrespondent i Tyskland, för TV4 tror jag. Ett av de gammelmedier, lägg till etablerade sådana, han den professionelle murveln varit knuten till. Meritlistan imponerande. 

Och han kunde ha fortsatt så, kanske slutat som hög och välavlönad chef på någon nyhetsfabrik med frikostig fallskärm, typ Jan Scherman. Bara han spelat sina kort rätt. Och varit så där lagom kritisk som Scherman.

Men så händer det.

GS skriver om invandringspolitiken. Utan några politiska förtecken eller oredovisade baktankar. Något sådant ligger inte för honom. Han misstänkte att det fanns en annan verklighet bakom den som politiker och beslutsfattare skildrade, eller mörkade. Han gick till de officiella källor som var och en, alla vi medborgare, har tillgång till. Och han skrev om det han fann. Utan skygglappar, utan att dölja något. Som en sann journalist bör göra. 

Underskattade han den reaktion, de direkt repressiva krafter, som hans skrivande skulle komma att framkalla? Jag undrar än i dag detta. För priset blev mycket högt. Liksom det blivit för andra från den påbjudna korrekta linjen avvikande. Dokumenterat i antologin Priset som jag inte sett recenserad någonstans. Jag bloggade själv om den (27 januari i år), flera tusen klickar i räkneverket. Ämnet berörde. 

I praktiken i GS fall blev priset svartlistning, yrkesförbud, berövad utkomst. Vänner som fegt vände honom ryggen. Tidigare kolleger som undvek honom. Själva frilansare, rädda att förlora uppdrag om de sammanklumpades med honom. I ett kritiskt läge prövas vilka som är ens riktiga vänner. 

När makten drar i kopplet är det inte många som stretar emot. Bilden av samtidssverige blir den av att alla journalister och opinionsbildare, ja nästan alla, löpte i samma riktning. Lydigt och utan att ifrågasätta. Villiga låta bli eller alltför nonchalanta att göra som GS: ta reda på hur det egentligen stod till. 

Det räckte med att välja sida, den förment goda och enda. Signalera detta, därmed inhösta sympati. Lätt som en plätt, utan intellektuell ansträngning. Flagga med att man inte tillhörde de främlingsfientliga, "brunråttorna" som Cecilia Hagen obehagligt nog uttryckte det i Expressen, rena Der Stürmer-vokabulären.

Frestande psykologisera de hätska reaktionerna: de som attackerade GS ville av olika skäl inte se det han påvisade, som om de vore offer för en kollektiv neuros. Det fick bara inte vara så som GS framställde det. Bort all verklighetspåminnelse och bekräftande, störande sifferexercis! Fakta fick bara inte sparka, för att citera Gunnar Myrdal.

Det som stör mig är att GS alltid varit noggrann och källkritisk. Ingen retoriker utan mer typ notarie. Han har alltid strävat efter att ha ordentligt på fötterna, kunna leda påståenden i bevis. Trots det har han stämplats och avfärdats. Utan att belackarna diskuterat och argumenterat med honom, anfört motbevis. Endast orkat med att svepande fördöma och vifta bort. Olustigt alltihop. Samtalsförstörande. 

Ett antiintellektuellt samtalsklimat som jag även mötte alltmer inom högskolevärlden, icke minst bland studenterna. Som om det slutats att tänka. Tanke ut - känsla in. 

Nu har opinionen svängt. Inte längre storsint tal om att inte bygga några murar. Inget om den humanitära stormakten. Numera får man diskutera volymer och invandrarbrottslighet. Politikerna, socialdemokrater som moderater, tävlar om att framstå som restriktiva och hårda. 

Men inte lär GS få den ursäkt han förtjänar. Eller sina förlorade år tillbaka. 

Någon gång vill jag sätta mig ned med honom och ta honom ordentlig på pulsen: 
- Visste du vad du gav dig in i? Ändå gjorde du det? Trodde du att klimatet var bättre och mer tillåtande än det var? Var du naiv? 

Och: - Hur har det påverkat dig, som professionell och privatperson?

Jag ser fram mot en sådan sittning. Men egentligen, varför dessa mina indiskreta frågor? Kanske speglar de enkom att jag avundas Sandelin hans integritet och rakrygghet. Han är modigare än jag.