Ärret på armen, ännu mer i själen

70 procent av pojkar födda 1928 i Tyskland anmälde sig frivilligt - ja, mer eller mindre eftersom trycket var hårt på att göra sin plikt för fosterlandet och Führern - för krigstjänst fram till hösten 1944. 1945 användes för strid även pojkar födda 1929. 

60 000 tyska ungdomar i åldrarna mellan 15 till 16 stupade de sista krigsveckorna.

Halvannan miljon tyskar ur åldersklasserna 1920 till 1929 stupade under åren 1939 - 1945. Själv valde den fege Führern en mindre hjältemodig död, som vi vet. 

Bland dessa födda under de angivna åren fanns Günter Grass (medlem i Waffen-SS, något han dolde under många år), Christa Wolf, Martin Walser och Heiner Müller. Tongivande kulturpersonligheter under efterkrigstiden. Alla brottandes på olika sätt med arvet efter nazismen, den nationella genen. 

I filmen Undergången, som är så förbaskat bra gjord, Bruno Ganz strålande som Hitler, att man stundtals tar den för att vara en dokumentär, kan man se de unga soldater som när kriget redan var förlorat för Tysklands del försvarade Berlin. Omtalade för sin tapperhet och dristighet när de med pansarskott demolerade ryska stridsvagnar ryckandes fram på Berlins gator. 

Och känd är bilden av Hitler när han berömmande dem för deras insatser dekorerar unga, kärvänligt tar han på dem, han är bruten och har inte många dagar kvar.

Åtta överlevande berättar om tiden som soldat i boken Hitlers bortglömda barnarmé. Hur de snabbt utbildas, sätts in i kriget och skickas österut, man får ta del av strider mot en rysk fiende som rycker framåt. 

Sällan har krigets vansinne blivit tydligare än här, enär dessa unga, krigsoerfarna, pojkar en efter en slaktas. Pojkar som hade hela livet framför sig men föddes oturligt nog i fel tid. De gavs inte nåden att födas för sent, som förre förbundskanslern sa. 

Hellre benen på ryggen, än benen i graven, som den av naturen vankelmodige Skriftställaren brukar säga. Här berättas också om deserteringar, alla klarar sig inte utan fångas in och avrättas av "bandhundarna" (militärpoliserna) som nitiskt stryker runt i jakt på desertörer. De som lyckas undgå bandhundarna och fiendens kulor tvingas genomleva svåra strapatser. 

Under livshotande umbäranden bege sig ut på den långa, det kunde handla om hundratals mil, färden västerut mot Heimat och de närmaste som kanske givit upp hoppet om att återse sina kära i livet.

Eftersom barnsoldaterna knöts till SS, med blodgruppen intatuerad på armen, riskerade de extra hård bestraffning. Det värsta ödet var att hamna i de hämndlystna ryska odjurens händer, skickas till läger och omänskliga förhållanden i Ryssland. Få överlevde lägervistelsen.

"För Günter Dullni var hans fotvandring inte längre enbart en flykt, efterhand kände han sig som på en resa, den första stora resan i livet."

Samme Dullni, förekommer i boken, som försökte bränna bort sitt märke på armen med ett strykjärn, det slutade med sår och en kraftig infektion. Men bokstaven var inte borta förrän han fick läkarhjälp. Ärret en livslång påminnelse om den svåra tiden som barnsoldat.

Hur lever man vidare, hur återgår man till ett vanligt liv, efter att ha upplevt allt det fruktansvärda som dessa överlevare fick med sig på livsresan? Hur sudda bort bilderna av döda med inälvorna hängande utanför kroppen, av våldtagna kvinnor? Hur komma över den ständigt lurande dödsångesten?

Hur tänker man om livet och döden som överlevare, hur tänker man om den mänskliga varelsen? (De unga soldaterna mötte både änglar och djävular bland medmänniskorna.) De krossade illusionerna, lögnerna man matats med av nazisterna? Illusionerna som sprack?

Först vid hög ålder började överlevarna bearbeta sitt traumatiska förflutna, Die Wende var i sammanhanget betydelsefull och satte punkt för efterkrigstiden. Fram till dess vanliga, vad nu det är, fredliga liv med SS-hemligheten bevarad. Ärret på armen, ännu mer i själen. 






















Bok: Harald Stutte och Günther Lucks, Hitlers bortglömda barnarmé, LIND & CO