Kapten Månsson öppnade nästan pärleporten

Viva The Salvation Army! Den enda armén i världen som frälser syndare och förtappade. Det är sådan fart och löftesrikedom runt det till synes krigiska namnet. Medryckande. Himmelskt. Klang och jubelfest. Come and join The Army of Salvation! Stridsropet befriar från de jordiska bojorna. 

Frälsningsarmén höll till på Storgatan i Sandviken. Trähuset sedan länge rivet och ersatt med ett trist hyresschabrak i tegel. Mormor och mamma, den senare som rätt som det var hemmavid grep Levingitarren och klämde i med Jesus älskar alla barnen, tyckte mycket om att gå dit. Till Armén, som de sa. Högtidsstunder i i en annars strävsam existens. De medbringade även mig som liten pojke. Storögt bevittnade jag det hela. 

De röda uniformerna lyste. Den härliga musiken med blåsinstrument tryckte på. Sångerna var klämmiga. Och så kapten Månsson som varje gång tog publiken, majoriteten vardagens hjältinnor utan vilkas underhåll av de levande maskinerna Verket inte hade stått en endaste dag, med storm. När han log mot mormor slog hon generat och lite blygt, men förtjust, ned blicken. 

Hela tillställningen med fullsatt lokal ljusår från de urtrista, händelsefattiga, ett fåtal tappra i bänkarna, söndagsgudstjänsterna i den kylslagna statskyrkan. Där mamma dock sedermera kom att tjänstgöra som kyrkvärd. Hos armén härskade hänfördhet och trosviss glädje. Så stor att taket nästan lyfte och himlen öppnade sig. Halleluja!

Håll grytan kokande. Många, många år senare noterade jag en Frälsningsarméns krokige gamle man i Gävle. I ur och skur stod han där med sin bössa. Vänligt småleende, aldrig påträngande. Tackade artigt när jag stoppade i några kronor. Skramlade till ett par gånger med bössan. 

Jag skrev om honom i Gefle Dagblad. Han, ett av dessa Guds obemärkta barn som oegennyttigt lever för sina medmänniskor och inte begär något för egen del. 

Aldrig har jag fått så många läsare eller erhållit sådan positiv feedback. Frälsningsarméns egen närradio ringde för en intervju i direktsändning. De förvånades uppenbarligen över att rabulisten kunde skriva så ömsint om en av de röduniformerade. 

Armén den enda insamlingsorganisation jag skänker pengar till - och varje månad. Inte till Röda Korset eller Cancerfonden, eller någon annan som sträcker ut handen mot mig. Aldrig i livet. Med högavlönade funktionärer. "Majorskan" som hon kallades som auktoritärt kommunalråd i Gävle, Eva Gillström, var ett tag generalsekreterare eller vad det nu heter, i den senare. 80 000 kronor i månaden uppbar hon. ÅTTIO TUSEN. 

Om prästen lever på synden, som man brukar säga, lever generalsekreteraren på kräftan. 

Jag mejlade henne genast när jag förstod det och frågade: - Skäms du inte? Är inte tanken att pengarna skall gå till forskning? Inget svar från den i kommunen när det begav sig så maktfullkomliga.

När jag vet om de 9 000 afghanerna, så kallade ensamkommande, som kostar miljarder skattekronor men som inte har rätt att vara på svensk mark utan borde utvisats, samtidigt som Frälsis måste be om pengar,  de mest vällovliga ändamål nota bene, då blir jag mäkta förgrymmad. Och swishar över lite till. (Numret nedan för den hugade.)

March on, Salvation Army!