Är vi beredda att betala priset?

Den nazistiska folkdomstolen i Tredje Riket drevs av övertygelsen att politiken måste vara överordnad juridiken. De senaste årens skrämmande utveckling i Sverige utmanar den liberala rättsuppfattningen. Det tycks mig som om det allmänna rättsmedvetandet inte står i samklang med rättstillämpningen. 

Starka reaktioner från det Göran Hägglund kallade verklighetens folk tyder på att man anser att straffen många gånger är alldeles för lindriga, särskilt när det gäller våldtäkter och sexuella förgripanden mot kvinnor och barn. Lägg till alla nedlagda brottsutredningar. Eller att polisen inte kommer när man akut behöver dess hjälp. 

Sverige har i och med massinvandringen ställts inför mycket allvarliga problem som den liberala rättsstaten inte verkar kunna hantera. No go-zoner har etablerats. Kriminella gäng härskar och terroriserar. Dödsskjutningar. Brandmän och ambulanser förhindras ta sig till olycksplatser.

Har den liberala rättsstaten spelat ut sin roll i en förändrad samhällsverklighet? Är den för tandlös i det nuvarande samhällstillståndet? 

En mycket intressant utställning om folkdomstolen visas just nu i Topographie des Terrors i Berlin. Denna domstol som var något totalt annat än den liberala rättsstatens institutioner. Nazisterna hade tröttnat på frikännanden av kommunister och andra samhällskritiker i traditionella domstolar och skapade därför folkdomstolen. Från början en tillfällig inrättning men gavs snart fastare former och en organisation. Domarna utgjordes av en blandning av utbildade jurister och lekmän.

Folkdomstolen (Volksgerichtshof) inrättades 1934. Ordförande var Otto Georg Thierack (1936–42) och därefter den verbalt ovårdade gaphalsen Roland Freisler (1942–45) som kallade sig "Hitlers politiske soldat". (Freisler på bild ovan.) Folkdomstolen blev mest känd under rättegångarna mot dem bakom 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler. Som diktatorn mirakulöst nog överlevde, om än med bestående skador, och den planerade statskuppen kom av sig. 

Freislers oförskämda, öppet hånfulla och kränkande agerande, med ett tilltal ljusår från den tyska civiliserade uppförandekoden, mot de rannsakade dokumenterades på film som enbart skulle visas för Hitler. Men minst en kopia fanns. (Filmen visas på den nämnda utställningen.) I Plötzensee hängdes attentatsmän i pianotrådar för att det skulle dras ut på pinandet. Den kanske mest kände inblandade, Claus von Stauffenberg, slapp tråden och sköts. 

En grundläggande föreställning bakom folkdomstolen var att det inte förelåg, det kunde inte föreligga någon skillnad mellan den individuella rättsuppfattningen och folkgemenskapens. Samhällsuppfattningen var organisk, som individ kunde man per definition inte avvika från gemenskapen och den kollektiva viljan. I så fall var man en folkfiende och måste dömas för det.

Jag antar att de som agerar brottsligt och tillämpar sin egen rätt i no go-zonerna i Sverige skulle, med folkdomstolens terminologi och föreställningsvärld, kunna betraktas som ”motståndare” eller ”folkfiender” och straffas mycket hårt. Något som den liberala rättsstaten inte förmår. Där det hellre skall frias än fällas, kraven på bevis är höga, allt måste gå rättsenligt till, domarna skall i förekommande fall vara rättvisa, fru justitia är blind och väger sakligt skäl för och mot, oberoende vem som står inför skranket. (Folkdomstolen kunde utfärda domar innan rättegång hållits.)

Juristerna i Tredje Riket stödde överlag entusiastiskt den nazistiska regimen, de var mer än blott opportunister och rädda om det egna skinnet, utan offensiva och drev aktivt på en radikal, nazistisk rättsuppfattning. Efter kriget gjorde många lysande karriärer inom den västtyska statsförvaltningen. Och detta kunde ske utan några problem eller någon regelrätt "avnazifiering". Västtyskland skulle byggas och man behövde de gamla nazisterna. Så locket på. 

Först 68-generationen, minns även den militanta stadsgerillan Rote Armee Fraktion som likviderade tidigare nazister, intresserade sig för alla övervintrade nazisympatisörer. Som även fanns i DDR, trots den antifascism som skrivits in i konstitutionen och i högtidstalen underströks. (Muren hette på DDR-språk "den antifascistiska skyddsvallen.) Absurt nog kunde tidigare lägerfångar riskera möta sina gamla, ostraffade eller milt dömda, plågoandar på gatorna i Östberlin. Som tydligen hade lyckats forcera skyddsvallen, för att låta ironisk. 

Som absurd kuriosa kan också nämnas att Roland Freislers änka tilldelades ett pensionspåslag eftersom man bedömde det som att maken, som dog under ett bombanfall, skulle fått en hög post med åtföljande hög lön och sedan hög pension i det Västtyskland som blev. 

Detta absurda, provocerande tilltag uppdagades i samband med ett hedrande av motståndsgruppen Vita Rosen i München, mest kända medlemmar syskonen Scholl (på ett DDR-frimärke), som dömdes av folkdomstolen.

I enlighet med den organiska samhällsuppfattningen,
någon konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare kan enligt denna inte finnas, förbjöds fackföreningarna. Eftersom den nazistiska kroppen måste renas från nedbrytande inslag kunde morden på 100 000 handikappade och mentalt skadade barn utan påföljder ske. Mördandet betraktades som helt legitimt. Folkgemenskapen måste värnas. Med det syftet skulle judarna utrotas.

1934 togs de nazistiska fullmaktslagarna, väsentliga medborgerliga fri- och rättigheter avskaffades. Även här gällde att det inte kunde föreligga någon konflikt mellan individ och samhälle - därför behövdes heller inga rättigheter till skydd för den enskilde.

De långa knivarnas natt, när Hitler gjorde upp med Röhm och ledarna inom SA, försvarades av den kände rättsvetaren Carl Schmitt, fortfarande mycket läst och diskuterad, han såg mördandet som ett exempel på den ”högsta rätt”. Ett minst sagt oklart, för att inte säga metafysiskt, uttryck.

Så till dagens Sverige med ett minst sagt problematiskt samhällstillstånd. Om det är nu är så att den liberala rättsstaten inte förmår hantera samtidens allvarliga problem, måste den då icke ersättas av en effektivare instans? Kanske krävs rent av ett undantagstillstånd för att åstadkomma denna effektivitet. Något som makthavarna naturligtvis drar sig för att införa. Skall demokratin och samhällsordningen skyddas med odemokratiska metoder? 

Men, och det måste kraftigt understrykas: man kan inte få det ena, utan att få det andra. Lag och ordning - men ändrad status för medborgarskapet. Vill vi betala priset?