Får det vara en korv?

Överliggare fanns det fortfarande på min tid i lärdomens och den eviga ungdomens stad invid Fyrisån. Levande legender. Riktiga original. En skön filur ryktades ha ett betyg, som det hette damals när man kunde ta tre betyg i ett ämne, i en massa olika, de mest skiftande, ämnen. Och dessutom inom olika fakulteter. 

Man kunde ju välja fritt på den tiden. Allmänbilda sig. Precis som det skall vara på ett universitet värt namnet. 

Sedan införde staten bundna studiegångar och fasta utbildningsprogram som måste följas. Den intellektuella nedrustningens tid började. Undersåtesproducerande, fördummande utbildningsfabriker. 

Jag skyndade inte på mina studier. Jobbet och löneslaveriet sköts upp. Det utmärkta ATP-systemet garanterade ju efter tillräckligt många yrkesår åttio procent av slutlönen. Ingen anledning att stressa till grottekvarnen.

Min äldre syster arbetade deltid som postkassörska stora delar av sitt yrkesliv. För att ta hand om sina barn. Hennes pension blev minst sagt beskedlig. Hon tvingades dryga ut med sparade pengar. Ingen förmögenhet att tala om. Hennes pensionsvillkor gav hennes lillebror en tankeställare.

Plötsligt började det från centralt politiskt håll surras om en "pensionsreform". Lät olycksbådande. Oroväckande. Mycket riktigt. Vad den politiska kasten gjorde när den "reformerade" var att försämra pensionerna kraftigt. De pensioner vi själva arbetat ihop till genom att avstå delar av lönen. Ingen allmosa som det kan låta när den nuvarande statsministern med darr på stämman bluffar om höjda pensioner. 

Godsägaren, Göran Persson himself, jag mår illa vid blotta åsynen av det hånflinande sattyget som numera också är miljoninhöstande "konsult", blottade sig vid ett tillfälle och förutspådde att det kommer att uppstå social oro när folk fattar vad han och hans gelikar egentligen gjort med pensionerna.

Men det vete satan. Om det inte redan blivit en rasande revolt mot detta usla system, när skulle det i så fall hända? Förslavat folk med den knutna näven i byxfickan. Persson och kasten kan sova lugnt. 

Nu har vi förskräckligt många fattigpensionärer, mestadels kvinnor (i landet med en feministisk regering), som försöker hanka sig fram på nästan inga pengar alls. Det är förbaskat skamligt och det gör mig rasande.

Jag känner yrkesverksamma som inte vet hur mycket de kommer att kunna kvittera ut i pension. Vill heller inte prata om det, slår ifrån sig och blundar. - Den dagen, den sorgen. Jo du, tjenare! Välkommen i gänget. 

Själv öppnade jag aldrig det där fula kuvertet som de envisades med att skicka ut. Sände bums tillbaka till myndigheten så fort det landat hos mig. Som en protest. Flera gånger kom samma kuvert en andra gång.

Det finns en sak som är värre än att råna en bank. Att starta en. Visste Bertolt Brecht. Varför rånade jag inte en bank i min ungdom och fyllde väskorna, gömde pengarna och satt av straffet med fysisk träning och gratis tandvård?! Därefter det arbetsfria livet. I stället för att knega och inte ha något för det.

Min pension är en skymf. En provokation. En taskspark. Jag är blåst. Lurad. Rökt. Och hög skatt betalar jag till råga på allt. För att försörja alla dem som aldrig tjänat ihop en krona utan lever på mig och andra som gör eller har gjort rätt för sig. Gör din plikt, kräv din rätt. Kyss mig därbak.

Men nu skall det tjänas extrastålar! Nu har jag min korvvagn! Med mitt eget namn på.  Uppställd i Skagen. Får det vara en rød pølse med det hele på?