Mannen som var bra på att läsa före

Inte beger jag mig ofta norrut till Söderhamn, om sanningen skall fram. För länge sedan var jag här för att kvällsföreläsa på en högskolekurs, den regionala högskolan förväntades ta sig ut i länet och utbilda populasen. 

Gävleborg har ju gu´ bevars den sämst utbildade befolkningen i hela landet. Misstron mot högre utbildning och ännu mer mot akademiker, "konstigt folk", är utbredd och stadigt förankrad i nävarnas och det praktiska sinnelagets bygd. Det har alltid gällt att att skaffa sig ett riktigt jobb. I den varuproducerande industrin, skall tilläggas. 

Det var inte många av deltagarna denna afton som visste vad det var för kurs de förväntades följa, förstod jag ganska snart. Inte var de intresserade och på hugget så att det störde. Någon medförde termos och hembakade kanelbullar. Och bjöd generöst runt. Även läraren, som inom parentes älskar kanelbullar. 

De cirka en timme närvarande var inskrivna på kursen enbart för att kunna kvittera ut ett arbetsmarknadspolitiskt bidrag av något slag, de hade inte lyckats skaffa sig ett riktigt jobb, eller så hade de blivit sparkade från ett dylikt. 

Fabrikerna tystnar, människorna hängs av och passiviseras. Inlärd hjälplöshet, som en forskare benämnt det. 

I pausen köade de allra flesta, män och kvinnor i skiftande åldrar, för att be mig intyga att de varit där: - Skriv under på den raden, glöm inte titel och telefon! Sedan pyste de i väg snabbare än en avlöning. Inte störde det  mig, vem är jag att ta maten från bordet från mina medmänniskor? Glöm heller inte att jag är medborgarlönsförespråkare. Alla har rätt till en villkorslös grundtrygghet. Och vem kan kräva att man frivilligt skall sitta av en torr högskolekurs?

En före detta lokförare, hörselskadad och därför sittandes på första bänk men utan att anteckna något, stannade kvar hela kvällen och jag växlade några ord med honom medan jag efter passet plockade ihop mina på tok för många OH-bilder. Han fann kursen i organisationsteori "knepig" och "långt från verkligheten" men berömde mig som föreläsare: - Det är så roligt att lyssna på dig när du läser före. Jag har ofta gillande citerat det, uttrycket tilltalar mig. Jag är mannen som var bra på att läsa före. Inte dåligt. 

Jag sitter i ett väntrum på stadens sjukhus, inte så lätt att hitta efter att man anlänt staden med tåg, och kikar ut genom fönstret. Inte vet jag mycket om denna stad. En gång i tiden fanns ett framgångsrikt bandylag här: Broberg. Med Göran "Dallas" Sedvall som stack ut som den stora stjärnan i laget. 

Jag såg honom live när SAIK tog emot Broberg hemma i Sandviken på Norra ip på naturis. Och hade stora problem få stopp på honom. Förra året gick den forne eleganten och dribblern bort.

Från Söderhamn härstammar den artist som Cornelis upptäckte en kväll tidigt 1970-tal när han efter ett gig besökte en pub i staden och som han, höjandes henne till skyarna, brukade omtala som "Ettan". Jag höll henne också för att vara den främsta bland de kvinnliga sångerskorna. En vidunderlig, lite hes och mycket sensuell röst. Lyssnade mycket på henne. Men när jag för en tid sedan hörde en tämligen ny skiva med henne, blev jag besviken. 

Inte samma Monika Törnell. Inte samma bett i rösten. Hon hade åldrats, liksom Skriftställaren.

Vad som tar mig till Söderhamn denna onsdag i den fagra juni ett par dagar före midsommarafton är en datortomografi. Jag bor i Gävle men där fanns ingen möjlighet att snabbt ta emot mig, jag försågs med en akutremiss. Bara att finna sig och dra till Hälsingland. Klunka i sig kontrastvätska och hålla god min. Föreliggande text skrivs i väntrummet medan kontrastvätskan inmundigas. 

Det lär nog dröja innan Mannen som var bra på att läsa före återkommer till det Söderhamn som vid en ytlig anblick ser minst sagt trökigt och föga inbjudande ut. Inte blir det bättre av den krypande oron i kroppen.