Blir du aldrig trött i munnen?!

Under den stora metallstrejken 1945. Ombudsman från förbundskontoret i Stockholm har skickats ut för att tala till gubbarna på Sandvik på stormöte. Tala dem till rätta. Vädjar med len, nästan darrande av rörelse, stämma till dem att återgå: - Tänk på hustru och barn. 

Rörsliparen morfar en av dem som lyssnar till den fala retoriken. Alltmer trött och uttråkad. Ombudsmannen: - Några frågor? Morfar räcker upp handen: - Blir du aldrig trött i munnen, du?! Tablå.

Morfar Alfred böjde sig inte för någon. Inte med förpliktande gener från armstarka smeder! Släktforskaren Gunnar har avslöjat detta och släktens anor ända tillbaka till 1400-talets Tyskland. Hårresande spännande, om jag får säga det själv. Sturska smeder sätter man sig inte ostraffat på. 

Ständiga upptåg iscensattes under arbetstid, gärna tillsammans med lillbrorsan Otto. Basarna hade det inte lätt mot de storvuxna bröderna som knäckte extra som ordningsvakter i Jädraåparken, där min mor ett tag arbetade som servitris. En gång kastade de ut en av Sandvikshöjdarnas söner som pirum betedde sig som en idiot. Bar honom i kragen till utgången. Fötterna strax ovanför marken. 

En förman, nära jag skrev en kapo, ringer en bister vinterdag till pappa på en annan avdelning i Verket: - Du måste komma så fort du kan. Mågen och Otto sitter inne på mitt kontor och jag får inte ut dem. 

Pappa skyndar sig dit. Jo då, de såta bröderna hänger med belåten min inne på förmanskontoret till arbetskamraternas ohöljda förtjusning. Den kortvuxne - se upp med kortvuxna när de blir chäfer som morfar alltid sa, inte omedveten om svärfaderns ringa höjd över havet - blir alltmer förtvivlad i sin bevittnade maktlöshet. Den sista gnuttan av auktoritet är borta.

Pappa argt till bröderna, Otto skrattar smågenerat men svärsonen håller stilen: - Ut med er och jobba! Vad är det här för jävla fasoner? Morfar: - Det är så kallt därute, vi måste värma oss. 

Till samme kortvuxne förman, tillika kal på skulten den stackarn eftersom han sovit i för kort säng, kunde han säga: - Man får inte vara dum, för då kan man bli bas. Det har jag ofta citerat. 

Morfar gick ner i Verket när han blott var tretton. Han drömde om att emigrera till USA, många släktingar Stake, som han hette, fanns där. Men så kom mamma. Han blev kvar livet ut i Sandviken. Med ett bestående mörker i själen. Läshuvud hade han. Men som löneslav i Verket kunde han lämna detta hemma.

Bitterhet som nog togs ut på andra. Lätt att vara rädd för honom och hans vassa tunga. Ingen gick säker. Men jag var troligen hans ögonsten. 

Han spefullhet har jag ärvt, den gör livet lättare och roligare. - Vad barnslig du är, som Herbert, skrothandlaresonen, klagar inför pappa Albert. Och visst är Skriftställaren barnslig, minst lika barnslig som skrothandlaren i Haga. Nära till leken. Hur annars fixa den sorgesamma vandringen i jämmerdalen?

Trivs när han får leka vilda lekar med kompisen Erik, sex år, och som han kallar Lilleman. Men det skall vara infinita lekar som man inte vet vart de tar vägen, allt sker medan leken pågår och ingen kan på förhand säga vad som skall ske. Ingen kurragömma, björnen sover eller annat regelstyrt och fånigt. Det kan disciplineringsagenterna hålla på med på dagis. 

Av vännen och förläggaren, den framlidne Gert Nilson som förstås gav ut boken Ändligt och oändligt spel, lärde jag mig om tjusningen i det infinita. Världen öppnar sig. Eller snarare: världen skapas under leken. Inget begränsar. Men din kreativitet utmanas. 

Spefullheten ärvdes från morfar. Men inte rakryggheten. Önskar jag fått det också. Jag har varit för feg i mitt liv. Men bas blev jag inte. Så dum var jag aldrig. 

Men lite frestande, om än bara lite, tacka ja till ett erbjudande att bli VD på en yxfabrik som specialiserat sig på kofotar. Jesus Kristus, Ekstrand som VD!