Noli me tangere

Stockholms stadsbibliotek utmed Sveavägen en afton för några år sedan. Antologin Vågar du sticka ut hakan? presenteras för publik, med uppläsning av närvarande medförfattare, jag en av dem.

Sammantaget en ganska snäll och oförarglig antologi, om jag säger så, som svar på den retoriska men angelägna frågan. Rörande vid ett utbrett fenomen i organisationer och annorstädes: lydnad och feghet. Tigandets och rädslans kultur. 

Jan Sjunnesson (JS) på plats, oklanderligt klädd. Framtonar denna afton mer som en direktör eller försäljare än den kontroversielle, icke rumsrene samhällsdebattör han skaffat sig ett rykte om att vara. 

Han ställer frågor som den eldfängde Dror Feiler, saxofonen i näven och under kvällen improviserande toner svårare att stå ut med än kinesisk dropptortyr, returnerar. Han vet mycket väl vem JS är. Feiler är känd för att inte föra någon dialog med dem han uppfattar som fiender och anser skall bekämpas - även med odemokratiska medel. Han har åtalats för störning av politiskt möte. 

Jag vill minnas att JS skrev någon syrlig kommentar om mig som gammalt rödskägg efteråt, kanske på Facebook. Jag har ju aldrig gjort avbön som många andra i min generation. Kanske det störde den ombytlige JS, ständigt fruktande att inte vara en egensinnad, inte vara en outsider, maniskt och febrilt på väg någonstans.  En gång vänster sedan något annat, därefter ytterligare något annat. 

Jan Sjunnesson, nio år yngre än Skriftställaren, jag stötte aldrig ihop med honom i det Uppsala där vi båda bott, har för mig varit ett pestflaggat namn, omgärdad med beskyllningar om att vara xenofob och islamofob. En sådan där av de korrekta föraktlig figur som inte skall tas på allvar, inte lyssnas på, utan avfärdas och brunsmetas. Persona non grata. 

Oavsett det enligt många stötande innehållet i hans utsagor, bra på att synas, skicklig på att marknadsföra sig själv, personal branding som det heter på företagsekonomiska. Man skulle kunna säga att han är stylad, som den gången i Stockholm. Svärmorsdröm, sa man förr. Om svärmor är SD:are, höll jag på att tillägga. 

Ulv i fårakläder? Varför behöver och önskar man synas i offentligheten? Bortsett från det ärende man vill torgföra och dess eventuellt brännande angelägenhet. Nu rör vi oss på amatörpsykologiserandets osäkra marker. Och frågan går utöver JS och träffar alla oss som förekommer i offentligheten. 

Offentlig - aldrig anonym. Hjalmar Söderberg var inne på att man hellre är avskydd än osedd. Hellre föraktad linslus än osynliga Nisse i Hökarängen.

Är JS blott en posör? En instängd narcissist som söker bekräftelse och kompensation för något som i hans liv och kanske tidigt präglat, alternativt traumatiserat, honom? Vad med saknaden efter en död mor som kanske aldrig höll, i Winnicotts mening, honom? Saknaden efter den fader som var hans fasta punkt i tillvaron, men dog i cancer och lämnade sonen vind för våg? Övergiven och kärlekstörstande. 

Jag fick lust att fördjupa mig i hans självbiografi efter att ha läst en recension av densamma. Införskaffade och slog mig ned med boken. Ingen munter, uppbygglig eller inspirerande, läsning. Ensam och utstött - denne JS. En Golgatavandring med osynligt kors. 

Jag kan inte låta bli att fråga mig för vem självbiografin egentligen är skriven. I långa stycken mer privat än personlig, inklusive en hundra sidor lång dagbok i faksimil från en USA-vistelse som nog enbart intresserar Sjunnesson själv. Kanske hans barn och barnbarn för att lära känna den förtalade bättre. Kanske i sökandet efter sig själv, när livet långt på väg summeras. Kanske ett slags CV som definitivt stänger alla dörrar. Om de inte redan vore stängda. 

Inslaget av självdestruktivitet är stort i boken, nästan sadomasochistiskt lustfyllt skriver han om hur illa han i alla år behandlats, jobb han inte fått och så vidare. Men han hävdar samtidigt enträget att det varit självförvållat, han har aldrig agerat i blindo eller naivt, han har vetat vad han givit sig in på - ändå valt att göra det. 

För att straffa sig själv för brott han aldrig begått? Den djuppsykologiska tolkningsramen frestande att plocka fram. Sjunnesson är vidöppen, samtidigt undflyende och gåtfull. Noli me tangere. 

Onekligen har han, den imponerande beläste och välorienterade, betalat ett mycket högt pris för att han inte jamade med som nästan alla andra och gjorde det lätt för sig. Arbete. Privatliv. Vänner och bekanta. På alla fronter. Alla broar brända. En tillbakablick på aska och förödelse. Var det värt det? Ja, skulle han säga. Han valde sitt liv, det hände honom inte bara, han var aldrig ett offer. Ingen självömkan. 

Man berörs av den maktlöshetens förtvivlan som skär genom texten. Och som samtidigt är existentiell: mening finns ingenstans, allt är meningslöst, jaga efter och sök mening men den finnes icke. 

Hans inledande inifrånskildring från livet som lärarvikarie i en Stockholmsförort fyller mig med både fasa och vrede. När det kastas petflaskor i ryggen på honom och han, rasisten och nazisten som de håller honom för att vara, utsätts för kränkande och oförskämda tillmälen från snorungar. Auktoritet noll. När han kontaktar föräldrar meddelar de honom att han bara får vad han förtjänar.

Han har dock rektorns stöd. Så är det inte annars, har jag förstått. Var finns rektorerna när eleverna trakasserar och förföljer lärarna? Kanske skolledningarna är det största problemet. Skolan en vildmark, rektorerna vet om det. De mest otäcka saker kan ostört pågå i den institution där uppväxande generationer förväntas fostras. Allt verkar urspårat och förbi. Det samhälleliga överjaget har demonterats. Allt går an.

Feghet, som sagt. 

Bok: Jan Sjunnesson, Ett förhastat liv: en självbiografi, 2018