Något bättre mål än det vackert belägna Furuvik någon mil söder om Gefle fanns absolut inte när det planerades skolresa i folkskolan. Det medbringades matsäck som våra mödrar ombesörjt. Välsmakande smörgåsar, falukorv som pålägg för min del, och sockerdricka i rejäla enlitersflaskor. Lämnades parken utan att några av oss mådde ordentligt illa efter karusellåkande och läskpimplande, lägg till glasspinnar och sockervadd, var det en misslyckad skolresa.
Efter dessa resor har jag alltid haft ett gott och nostalgiskt öga till parken. Även om den under ett antal år befann sig i svårt förfall, vilket var lätt att konstatera.
Men så skedde en uppryckning, de anställda tog över under ledning av den populäre och omtyckte Tom Widorson som tyvärr dukade under i cancer. Sista gången jag såg honom stod han mager och eländig utanför ingången, en skugga av sitt forna jag, bjöd generöst på ett säsongskort. Han log som alltid och vi växlade några ord, men jag förstod att han inte hade långt kvar. Det var sorgligt att tvingas inse det.
En gång om året, om våren, har det blivit tradition att återse Furuvik, gärna en cykeltur dit. Trots att det saknas rabatt för mogen ungdom, något jag förgäves påpekat för den personal som jag i dag fattat hålls i koppel och bara skall göra som den blir tillsagd.
Nu är det slut på turerna till Furuvik:
https://www.gd.se/artikel/gavleborg/gavle/tystnadskulturen-har-satt-sig-inom-furuviksparken-det-kunde-bli-repressalier-och-utfrysning
Jaha, tänker jag omedelbart när jag med stigande vrede läser om hur det står till i parken. Således även Furuvik, barndomens park, inräknad bland tyranniets ökända arbetsplatser! Högskolan i Gävle, munkorgshögskolan, skrev jag om för ett tag sedan. Med tigande medarbetare och sällsamt rysliga missfoster till chäfer. Inte för inte bär de senare öknamn som Ålen och Råttan. En tjusig samling som borde hållas borta från allt vad arbetsplats och medarbetare heter.
Jag blir så trött. Lägg av, vill jag utbrista. Dra åt helvete, som min broder, astrologen Hasse, salvefullt brukar fyra av när han hör talas om dumheter, något som sker dagligen.
Lägg av! Riktat till medarbetarna plågande chäfer. I artikeln länken ovan hänvisar till möter man det ena ljushuvudet efter det andra. Men bra på att tugga floskler som inte har en jota med den organisatoriska verkligheten att göra.
Medarbetarna skall för den skull inte gå fria. Fegheten på Högskolan i Gävle finns också uppenbart i Furuviksparken. Men det är klart, löneslaven (kanske säsongsarbetare vi talar om här) som bara har sin lön, är beroende av den, måste foga sig, rätta in sig, hålla käft.
Eller bli kapo, förlåt, jag menar chäf. Annars trakasserad och sparkad. Jag trodde året var 2018 och inte 1918. Har klockan vridits tillbaka?
Var finns facket en sådan här gång? Men de anställda är väl inte organiserade. Och det tandlösa, arbetsköparvänliga och fjäskande, facket skulle väl ändå, om det nu fanns i parken, inte göra något. Där finns inget att hämta.
Efter dessa resor har jag alltid haft ett gott och nostalgiskt öga till parken. Även om den under ett antal år befann sig i svårt förfall, vilket var lätt att konstatera.
Men så skedde en uppryckning, de anställda tog över under ledning av den populäre och omtyckte Tom Widorson som tyvärr dukade under i cancer. Sista gången jag såg honom stod han mager och eländig utanför ingången, en skugga av sitt forna jag, bjöd generöst på ett säsongskort. Han log som alltid och vi växlade några ord, men jag förstod att han inte hade långt kvar. Det var sorgligt att tvingas inse det.
En gång om året, om våren, har det blivit tradition att återse Furuvik, gärna en cykeltur dit. Trots att det saknas rabatt för mogen ungdom, något jag förgäves påpekat för den personal som jag i dag fattat hålls i koppel och bara skall göra som den blir tillsagd.
Nu är det slut på turerna till Furuvik:
https://www.gd.se/artikel/gavleborg/gavle/tystnadskulturen-har-satt-sig-inom-furuviksparken-det-kunde-bli-repressalier-och-utfrysning
Jaha, tänker jag omedelbart när jag med stigande vrede läser om hur det står till i parken. Således även Furuvik, barndomens park, inräknad bland tyranniets ökända arbetsplatser! Högskolan i Gävle, munkorgshögskolan, skrev jag om för ett tag sedan. Med tigande medarbetare och sällsamt rysliga missfoster till chäfer. Inte för inte bär de senare öknamn som Ålen och Råttan. En tjusig samling som borde hållas borta från allt vad arbetsplats och medarbetare heter.
Jag blir så trött. Lägg av, vill jag utbrista. Dra åt helvete, som min broder, astrologen Hasse, salvefullt brukar fyra av när han hör talas om dumheter, något som sker dagligen.
Lägg av! Riktat till medarbetarna plågande chäfer. I artikeln länken ovan hänvisar till möter man det ena ljushuvudet efter det andra. Men bra på att tugga floskler som inte har en jota med den organisatoriska verkligheten att göra.
Medarbetarna skall för den skull inte gå fria. Fegheten på Högskolan i Gävle finns också uppenbart i Furuviksparken. Men det är klart, löneslaven (kanske säsongsarbetare vi talar om här) som bara har sin lön, är beroende av den, måste foga sig, rätta in sig, hålla käft.
Eller bli kapo, förlåt, jag menar chäf. Annars trakasserad och sparkad. Jag trodde året var 2018 och inte 1918. Har klockan vridits tillbaka?
Var finns facket en sådan här gång? Men de anställda är väl inte organiserade. Och det tandlösa, arbetsköparvänliga och fjäskande, facket skulle väl ändå, om det nu fanns i parken, inte göra något. Där finns inget att hämta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar