Äter upp min keps om Du inte älskar boken lika mycket som jag!

Jag är en snabbläsare. Kanske var det av nöden tvunget att jag utvecklade den hastighetskonsten som småbarnsförälder i Upsala och samtidigt studerade på heltid vid korrektionsanstalten som Eli Heckscher benämnde universitetet. Det gällde att ta vara på de stunder när de två döttrarna sov eller försjönk i lekar och inte krävde min odelade uppmärksamhet. 

Jag blev dock även bra på att kunna läsa mitt i stoj och högljuddhet. En förmåga som avtagit med åren. Numera nederländsk barockmusik på i bakgrunden när jag läser eller skriver, inget annat går an. På låg volym. 

Apropå musik. Som gammal solosångare i ett rockband har jag svårt att lyssna på artister som sjunger illa. Rena tortyren. En sådan som grabben från Halmstad, Per Gessle, med sitt fruktansvärda ylande eller vad man skall kalla missljudandet - har ingen någonsin vågat tala om för honom att han måste göra något åt den där ljusa, barnsliga rösten? - lockar fram en mordisk sida hos mig som jag inte trodde jag hade. Och som skrämmer mig.

Vad var det Mick Jagger, en annan solosångare, muttrade en gång: nuförtiden behöver man inte vara bra på någonting för att bli känd. Jag tänker: man kan ju alltid, hur dum eller korkad man än är, bli en sådan där influencer i sociala medier, typ Bianca Ingrosso (bilden) eller Blondinbella. Nå, båda fruntimren har födgeni, det skall tillstås. Och är bättre än Skriftställaren på att håva in pluring.

Det är mycket sällan jag läser en bok långsamt. Men det händer att jag bara måste bromsa in mitt snabbt över sidorna framfarande, rastlösa öga, slappna av och bara njuta. Som när jag läser den magnifike Thomas Bernhard. Framförallt då. 


James Lords dokumentation av när han tidigt 1960-tal sitter modell hos Alberto Giacometti snigelläser jag. Jag har även sett filmen som bygger på boken, lika härlig den. I boken framkommer dock bättre hur Lord tänkte omkring de tålamodsprövande och milt uttryckt krävande sittningarna. 

Gång på gång tvingas, nå tvingas och tvingas, han skjuta upp hemresan till New York, Giacometti kan inte sätta punkt och definitivt lägga bort penslarna. Det kunde ha blivit ett evighetsprojekt, förefaller det som.


Dag efter dag sitter den trogne och vänlige Lord blickstilla på sin stol hos bitvargen Giacometti i hans stökiga ateljé i ett skimrande Paris som inte längre finns och som man bara nostalgiskt kan längta till. Denne Giacometti som smicker inte tar på, som tänker högt medan han arbetar och aldrig, med den starkaste betoning på aldrig, blir nöjd med det han åstadkommer. 

Ständigt börjar han om. Oförtröttligt och envist, ger sig aldrig, muttrar och svär, fördömer och dömer ut sig själv totalt som konstnär. Förkastar gång på gång missnöjt det han åstadkommit. Hittar oupphörligt nya fel och svaga punkter, liksom skjuter konstverket framför sig och låter det förbli skissartat och aldrig stelnat för att överlämnas.

Svårt, för att inte säga obegripligt, för den som sitter modell eller någon utomstående, förutom kanske Giacomettis hustru eller hans bror som har ateljé granne med honom och som är den ende Alberto kan låna sitt öra, att förstå sig på detta missnöje, denna djupgående svartaste självkritik, vad som framkallar den. Inget lindrar, Giacometti är skoningslös och omutlig gentemot sig själv. 

Och det är bara Giacometti som kan se när konstverket är färdigt - vilket det dock enligt honom aldrig blir. Det finns inget sådant som ett avslutat och färdigt konstverk. Vad är det för dumheter att inbilla sig något dylikt?! Han kan sträcka sig till ett "det finns hopp" eller "jag ser en ljusning". Och sedan målar han över och börjar om. 

Han kan plötsligt avbryta målandet och ägna sig åt någon av sina skulpturer. Eller komma på att han är hungrig och måste äta innan han kan fortsätta arbeta. Vilket innebär omedelbart bege sig till kvartersrestaurangen för ägg och skinka, två glas Beaujolais och två stora koppar kaffe, alltid samma meny. Samtidigt passa på att inhandla tidningar och cigaretter. Kommenterar gator och träd i förbifarten. Avfärdar Picasso som ytlig, hyllar Cézanne som den störste, kanske ende värd namnet konstnär. 

Denna pärla, denna lilla bok på 127 sidor - tag och läs för guds skull! Jag lovar att äta upp min keps om du inte blir lika glad och uppfylld, för att inte säga euforisk, som jag av läsningen. Kanske kan du inte hålla dig från att boka biljett till Paris och söka upp de adresser som nämns i boken. 

Lycklig resa in i boken och i förekommande fall till ljusets stad!

Boken: James Lord, Giacometti målar porträtt