Varje sommar cyklar vi förbi sommarhuset den förre statsministern Jens Otto Kragh, den stilige som inte för inte kallades Danmarks Kennedy och var gift med folkkära skådespelerskan Helle Virkner (hela familjen på bild), hade i Skiveren i Vendsyssel i Nordjylland. En vidunderligt yndig trakt, paradiset på jorden. Tar andan ur betraktaren. Trakten kan avnjutas i den danska tv-serien Badehotellet som går TV4.
Kraghs alkoholism var ingen väl dold och bevarad hemlighet. Och bidrog sannolikt till hans för tidiga död. Även om hjärtats inbromsning blev den officiella dödsorsaken.
Det ryktas att han sent om natten kunde knacka på hos købmanden nere i butiken i Skiveren när törsten blev för svår och det privata förrådet var slut.
Alkoholismen är en sjukdom, hävdar de som företräder, den alkoholisten allt ansvar befriande, Minnesotamodellen. Livslång och kronisk. Jämförs med diabetes. Jag håller inte med. I så fall är det en frivilligt vald sjukdom. Även om det låter konstigt. För nog kan Jeppe sluta dricka. Men Jeppe vill inte. Ruset roligare än nykterheten. Det senare en tålamodsprövande ökenvandring på Ramlösakapsyler, som Ulf Lundell sa.
Jag läser ungraren Péter Esterházys Bukskottkörteldagbok som han förde 2015 - 2016 (dödsåret) medan cancern i bukspottskörteln långsamt dödar honom.Esterházy har aldrig tillhört mina stora favoriter om sanningen skall fram. Det är något med hans stil.
Jag har svårt att sätta ord på vad det är. Kanske en galghumoristisk underton som inte lockar mig. Jag föredrar hellre en sådan som hans landsman, den likaså framlidne, Imre Kertész. Nobelpristagaren som jag en gång skymtade i Berlin dit han flyttat på grund av antisemitism och förföljelser i hans hemland. (Minns att Kertész satt i Auschwitz.) Bister, stänk av sarkasm, men milt melankolisk.
Men denna bok av den förre berör och jag har svårt lägga bort, här platsar galghumorn. Även om jag kan reagera på hans störande användande av råa könsord. Han talar om tumören som om det vore en fästmö, kan tilltala den "lilla fröken". Ömsint och rart. Han lever med den. En i tiden utmätt samlevnad. Evig kärlek kan det inte bli frågan om. På så sätt är tumören en föga trogen frilla.
Jag minns med ens Agneta Klingspors (på bilden en mogen dam, som ung en betagande skönhet) bok om sin cancer som jag recenserade. För att hon inte skulle brytas ned och lamslås av svår dödsångest, vilket hon var på väg att göra, utvecklade hon en personlig relation till tumören. Liksom Esterházy. Hon berättar om hur hon går och badar med tumören. Umgås med den. Relationen avspänd och ledig. Hon kan nu hantera sin dödsångest. (Inte ett ord från mig om förträngningens konst.) Med tumören som väninna.
Jag har själv levt med en tumör. Kruxet, för att uttrycka det vårdslöst, är att den sitter i kroppen och man bär den ständigt med sig. Vad man än gör så hänger den på. I någon mån är man tumören. Fienden. Angriparen.
Så de som talar om "kriget mot cancern" eller ropar fuck cancer! talar i en mening om en kamp mot sig själva.
Under min sjukdomstid läste jag en amerikansk onkolog som själv insjuknat. Han tillämpade visualisering som metod. Jag inspirerades och arbetade under hans anda under behandlingen med att visualisera mitt (!) angrepp. Så att det kunde skiljas ut från kroppen. Bli möjligt att förhålla sig till. Distansera sig från. Tänka sig som något som inte fanns där inuti kroppen. Det fungerade. Även om dödsångest vid ett fåtal ställen smög sig på och spred iskyla.
Jag lever än i dag. Men vaksamt. Man vet aldrig vad den lömske vännen eller fästmön kan hitta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar