Nej, jag förstår mig inte på Sven Hedin

"De intellektuella är blott pipor som makten blåser genom." Jan Myrdals beska konklusion. Han, den illojale europén som han stolt i en mycket läst bok har titulerat sig själv. Jag föredrar att byta "intellektuella" mot "akademiker" i inledningsmeningen. Jag skiljer mellan dessa två, de behöver inte sammanfalla. Alla intellektuella är inte akademiker. Och tvärtom. Den intellektuelle reflekterar, akademikern följer etablerade, av forskarsamhället fastslagna och orubbliga, metodregler. 

Jag gör härvidlag en värdering, fäster inte termerna icke-värderande vid en profession eller ett yrke. Utan söker en kännetecknande hållning som principiellt skiljer den intellektuelle från akademikern, de utgör således idealtyper för mig.

Vad får en intellektuell att göra en Faust,  sälja sin själ för att tjäna? Ännu mer: en särdeles intelligent intellektuell? Varför vinner inte reflektion och kritisk tanke? Varför inte stadigt vara illojal och fri? Vad lockar, kittlar, förleder, förblindar, fördummar och förstummar?

Det finns välkända, dokumenterade exempel. Skiftande vad avser i vilken grad de förbryllar.

Hitlers gullgosse Albert Speer är mig inte oförklarlig. Mannen från Heidelberg var inget dumhuvud. Tidigt, när han anslutit sig till nationalsocialisterna, konstaterade han för sig själv den låga intellektuella nivån hos dessa. Det hindrade honom inte från att låta sig värvas, frottera sig med de intellektuellt mindervärdiga som han nog innerst inne hyste avsmak för.

En deformerad personlighet, sociopat kunde en terapeut ha diagnostiserat honom. Ett obearbetat faderskomplex. Hitler blev hans projektionsskärm, en ställföreträdare - en relation med misstänkta inslag av latent homoerotik. 

Denne Speer, som efter rannsakningen i Nürnberg borde hängts som krigsförbrytare i sällskap med de andra nazistiska högdjuren med Göring i spetsen, men genom en hal  och smart manöver inför domarna undgick han repet.

Inte heller Gustaf Gründgens, den uppburne teaterkonstnären, tycks mig oförklarlig. Se gärna filmen Mefisto som handlar om honom, baserad på boken med samma namn, skriven av Klaus Mann. Släktingar till Gründgens lyckades länge stoppa utgivningen av boken och den för Gründgens föga smickrande gestaltningen. 

Men han var mer listigt beräknande än Speer, inte lika komplex och undanglidande, i sin strävan att göra karriär i Tredje Rikets av doktor Goebbels hårt styrda kulturvärld. Beredd att blunda när gamla kamrater fördes bort av bödlarna, en sådan som skådespelaren Hans Otto. 

Jag bortser från, när jag formulerar min undran inför intellektuella som säljer sin själ till makten, de medelmåttiga akademiker, sannerligen inga intellektuella enligt min definition, i Sverige som okritiskt idisslar markörerna “värdegrund”, "identitet", "representation", "genus", "intersektionalitet" och "rasifiering". 

De som på förhand bestämt vad de skall komma fram till i sin "forskning" och billigt säljer sin själ för att göra karriär i det samtida Sverige. Låter ideologi och politik impregnera "vetenskapen" och försätta universiteten i förfall, parallellen till 30-talets Tyskland inte svår att dra. 

Enkom på grund av deras intellektuella undermålighet är de mig ointressanta. Jag undrar inte inför dem. Jag fascineras inte. Känner bara förakt. 

Men en sådan som den grandiose, för det var han, Sven Hedin? Han hade ju inget att vinna på att vara devot och hylla nationalsocialismen och Hitler, den på jorden nedstigne Messias i Hedins ögon. Det var ju nazisterna som behövde den världsberömde och aktade upptäcktsresanden och forskaren Hedin, inte tvärtom. 

Men han lät sig villigt utnämnas till hedersdoktor. Lät sig smickras av att ett obskyrt forskningsinstitut kom att bära och fläcka ned hans namn. (Ett institut som skaffade sitt "material" från koncentrationslägren.) Han kunde brukas i rasbiologiska sammanhang, enär nazisterna sökte en vetenskaplig grund för att kunna rättfärdiga utplånandet av undermänniskorna.  

En grund de för övrigt aldrig fann, hur de än mätte skallar och höll på i syfte att vara "objektiva". Liksom de inte lyckades leda i vetenskapliga bevis den ariska människans existens. Snabbt in med mytbildning och sägen bortom verifiering och falsifiering. 

Sven Hedin lät sig användas. Höll vidriga tal för att glädja Hitler. En Hedin underlägsen figur som Hedin i förakt borde genomskådat och vänt ryggen, ännu mer Himmler (som den förre fann grå och kameral, totalt i avsaknad av karisma). Men, vänta lite, vad betyder borde i detta fall? Ett efterhandskonstruerat borde som kanske idealiserar Hedin.

I Hedins ådror flöt judeblod. Det hindrade honom inte från att försöka förstå, därtill uppskatta, hur nazisterna hanterade "judefrågan". Han delade nazisternas perverterade syn på judarna som ett stort samhällsproblem som måste åtgärdas. Hedins förslag var att förflytta judarna. En idé som Adolf Eichmann var inne på, tänkte sig Madagaskar som lämplig destination. 

Hedin förnekade skändligheterna i koncentrationslägren, han som tilläts besöka ett sådant, efter begäran, för att med egna ögon bilda sig en sann uppfattning. Drogs omedelbart in i lögner och propaganda utan att genomskåda det. Nyttig idiot? Ja, kanske. Men alla nyttiga idioter är inte Sven Hedin. 

Återigen: jag störs av att han liksom Speer inte var något dumhuvud, det fanns ett starkt och omistligt moment av frivillighet i Hedins agerande. Älskade han underkastelsen, att underkasta sig Führern och dennes megalomaniska galenplaner, trött på undermålighet och halvmesyrer, den parlamentariska demokratins tillkortakommande? Jag spekulerar. 

Det nazistiska samhällsprojektet i all dess blodsbestänkta destruktivitet tilltalade den äventyrslystne, kanske civilisationskritiske, Hedin, ingen tvekan om den saken. Och han gjorde aldrig avbön, tog aldrig avstånd - tvärtom. 

Några år efter kriget och Messias fega självmord i Bunkern gick han bort. Till sin stora besvikelse blev han inte inviterad till gamle kompisen och Tysklandsvännen Gustav den femtes begravning, han hade gjort sig omöjlig i Sverige och i det kappvändande etablissemanget, smuts häftade vid hans reputation. 

Nej, jag förstår mig inte på honom. Jag vrider och vänder på förklaringsmodellerna. Men det ger ingen utdelning. 

Boken: Tommy Lundmark, Sven Hedin-institutet. En rasbiologisk upptäcktsresa i Tredje riket