Sonen som inte kunde leva utan sin mamma

Roland Barthes har jag läst och inte kunnat undgå att imponeras av. Hans sätt att skriva, jag har njutit i fulla muggar och ohämmat  av det. Ytterst få, om ens någon, begåvad med en sådan stilistisk fulländning som fransmannen, en utsökt känsla för nyanser. 

Någon gång har jag rent av yttrat: Man kan skriva om vad som helst, inget ämne är för trivialt. Allt kommer till syvende och sist an på hur man skriver och behandlar det valda ämnet. Se bara på Roland Barthes! Men alla som skriver om det till synes triviala är förstås inte Barthes, besitter hans formuleringsförmåga.

I Sorgedagbok är det en annan Barthes än den jag tidigare läst som håller i pennan. Dagliga tankar och känslor, som om han vore överfallen eller överrumplad av dem och ett offer för sina egna plötsligt infallande impulser, mellan 26 oktober 1977 och 15 september 1979 nedtecknade på små vita lappar som han klippt till. Avskalat och rent. Kanske inte korrekt att beteckna skrivsättet minimalistiskt, men kortfattat och koncentrerat. 

Och jag blir plötsligt glad att jag, efter en hel del vånda, vågade skriva som jag gjorde i den nyligen utkomna Döden 31 sortier. Då hade jag inte läst denna sorgens extremt svarta dagbok, kände knappt till den. 

När man skriver kortfattat och koncentrerat om sorgen och sörjandet som Barthes gör, och om man är Barthes med dennes originalitet och formuleringsrikedom, så torde det ligga nära till hands att göra en Barthes, det vill säga excellera i briljanta aforismer och därmed imponera på och förtjusa läsaren, göra litteratur av det smärtsamma och svåra. Sublimera och överföra, avlägsna sig från den omedelbara känslans primära ordlöshet. 

Om vi inte symboliserar förtvinar vi, som psykoanalytiker har varnat. Med dem Barthes landsman Jaques Lacan som utvecklade sin stadieteori om hur vi kliver ur det förspråkliga och in i det symboliska stadiet. Och måste stanna i det senare, ordet både förbannelse och förlösning. När vi griper efter känslor, gör vi det med de ord som står oss till buds och dessa kan vara bedrägliga och rationaliserande. 

Men det vill inte Barthes i dagboken, förskjuta och rationalisera genom ord. Det är inte hans primära syfte med att skriva denna dagbok och det återkommer han till. Han är mycket medveten och fingerkänsligt aktsam. Orden vägs på sorgevåg. 

Den bottenlösa sorgen efter den bortgångna modern skall inte reduceras till litteratur. Det får icke ske någon estetisering eller förfining. Hon skall inte svikas genom en ännu en gång demonstrerad genialitet hos den uppburne sonen. Han skall inte denna gång vara den beundrade Barthes. Monumentet som han avskyr att lyftas till. Dagboken skall inte bevisa något för den granskande världen. 

Jag minns hur den skarpsinniga, psykoanalytiskt skolade, Julia Kristeva i Black Sun skrev om sorgen som fenomen. Att man som efterlevande, kvarlämnad skulle nog Barthes säga, måste våga börja sörja och därigenom släppa den döda fri. Inte bevara och kannibalisera, äta och frossa på bilder och minnen. Bada i bitterljuv melankoli, narcissistiskt använda den döda. Som avskärmade man sig likt ett farligt rovdjur med sitt byte. 

Hur skulle Barthes kunna göra det, släppa den han älskade mest av alla på denna jord fri? Modern var hans allt, hans liv, hans mening, hans glädje, hans motiv för att finnas till - modern var kärleken i dess renaste form. Hur skulle sorgen kunna betyda det: att släppa fri? Vem skall släppas fri? Tanken är provocerande och förolämpande, absurd och omöjlig, i en evig symbios som orubbad består efter stängd kista och igenskottad grav. 

Inte blir det bättre med tiden. Tvärtom, det blir bara värre. Inte läker tiden några sår. Inte kan man glömma sorgen genom att träffa andra människor, eller kasta sig in i arbete. Det bara förstärker sorgen. 

Det finns inga flyktvägar. Den sörjande Barthes kommer inte undan. Den döda modern är överallt och med honom, varje stund. Inte ett andetag utan att hon är nära. Men frånvarande att besvärja och anropa. En tragedi där ridån aldrig faller. Och han hör för sitt inre moderns ömsinta röst som han så väl känner igen: "Roland, min Roland."

Beger sig Barthes ut på resa, längtar han hem, men hemma finns hon inte längre. Aldrig mer. Och denna insikt slår honom till marken. 

Den sorg som jag för trettiotvå år sedan höll tillbaka, försökte tränga undan och förneka genom att fly in i orden, när min egen svårt cancersjuka mor gick bort, den återkommer med full kraft när jag tar emot och öppnar mig för Barthes dagbok. Alla mina försvar vittrar bort. Mamma dyker upp - vänder mig sedan ryggen. 

Och jag hör för mitt inre hennes ömsinta röst när slutet nalkas och det bara är hon och jag: "Vad skall det bli av dig, då, Lars?"

Barthes skriver utan misskund, utan nåd och förbarmande. Det är en den svartaste, mest kompromisslösa text som kan hamna framför en, den skär rakt in i hjärtat. Det är en text som vägrar att trösta och bjuda på söta karameller, eller en "fantastisk läsupplevelse". Det är en text som är ett sår som fortsätter att blöda och aldrig stelnar. 

Jag läser så långsamt som jag bara kan, men det är svårt. Jag vill fortsätta att läsa men inte läsa ut boken. Jag stryker under på varje sida. Och jag skulle kunna skriva av texten in extenso. Återge utan lägga till eller dra ifrån.

Denna dagbok som jag mottager som en välsignad gåva består inte av aforismer, inte av kloka tänkespråk. Det är inte akademiskt tillkrånglat förutom något litet snedsprång, inte intellektuellt, inte högspänt, inte patetiskt, inte  försonande, inte reducerbart till utropstecken eller finesser. 

Det är Roland Barthes utan sin moder, och utan sin mam är han ingenting. Det var bara hon som såg och kände honom. Genom henne, blott genom henne, vann han sitt existensberättigande. I första hand ville han vara sonen, egentligen ingenting annat. Rykte och framgång, bara bosch. 

Allt som återstår när det definitiva slagit till och dödens vägg har rests: varje dags gränslösa sorg, varje dags ohejdade gråt, varje dags påminnelser, varje dags minnen, varje dags ekon, varje dags tystnad, varje dags svarslöshet. 

Schlagersånger som Barthes förknippar med modern. Brottsstycken från Donald Winnicott och dansken Søren Kierkegaard (sorgen kan aldrig vara generell eller principiell, betonar Barthes i den senares fotspår), även landsmannen Marcel Proust. Självklara, inte krystade referenser. Barthes är inte professorn vid Collège de France i denna text.

Äntligen kan jag efter alla år som förrunnit utbrista utan att lägga band på mig, och för allra första gången, förstå bortom förskjutande och bedrägligt skyddande ord vad det betyder: Min älskade mamma är död! Äntligen är den sorgens gråt tillåten som kanske aldrig upphör. Sonen kan inte leva utan sin moder. 

Dagboken kastar ljus över min relation med min mor som klipptes av genom hennes sjukdom och död, utan att jag kunde göra det minsta för att förhindra det. Ett ljus fladdrar till i mörkret och träffar som en vass spets mitt hjärta. 

Tack, Roland Barthes.

Boken: Roland Barthes, Sorgedagbok 26 oktober 1977 - 21 juni 1978, översättning Kristoffer Leandoer, Pequod Press