Dåligt ledarskap: exemplet svenska regeringen

Det är inte i medvind, det vill säga när allt går bra eller bara lunkar på som vanligt och utan störningar, som ledarskapets kvalitet prövas. Utan när det är kris. När det extraordinära slår till.  

Då inträffar obevekligt sanningens ögonblick. Det är upp till bevis som gäller och inget annat. 

Och, viktigt att notera: munväder eller klen retorik räddar aldrig en förlorad sak. Det är handlingens karaktär, endast denna, som räknas.


På mina kurser i ledarskap diskuterade vi vad som utmärker ett bra respektive ett dåligt ledarskap. 

Utmärkande för ett dåligt, motsatsen till ett bra, ledarskap är följande:

1. Att det är reaktivt och inte aktivt. Alldenstund det helst borde vara proaktivt, förutseende och omvärlden ständigt avläsande. För att kunna förutse eller åtminstone ana sig till vad som kommer eller riskerar att hända. Ha en hög beredskap inför det svårförutsägbara.

När ledarskapet är reaktivt, blir det ett offer för omständigheterna. Och agerandet kommer för sent. 

Som Gorbatjov i Berlin varnade Honecker strax innan Muren föll: Den som kommer för sent, straffar historien. Honecker hade gjort sig blind, ville inte se vad som var på väg att hända. Omgiven av dåliga eller lögnaktiga rådgivare.

2. Att agerandet sker ad hoc. Ett ryckigt ledarskap, utan någon kontinuitet eller linje. Desperata eller yrvakna utryckningar när den akuta situationen pockar på handling.

3. Management by exception. Att styra genom undantag. Motsatsen till ett konsekvent  och pålitligt ledarskap. Ena dagen gäller en sak, nästa en annan. Och man kan aldrig på förhand veta vad ledarskapet kommer att hitta på.

Sammantaget skapar ett dåligt ledarskap bristande tillit. Människorna upphör att våga tro på ledarskapet. Tilltron urholkas. En misstänksamhet om att makten inte vet vad den håller på med, eller fullständigt saknar kontroll, gryr. 

I min undervisning använde jag mig av fallstudier, cases. Den nuvarande regeringen skulle jag ha brukat som ett talande case om jag haft chansen. Samtliga tre kriterierna ovan kan häftas vid den rödgröna regeringen. Byggt på följande bevisföring:

1. Migrationspolitiken från 2015 och efteråt. Massinvandring och ingen säker kontroll av vilka som kom in.

2. Den så kallade gymnasielagen, omfattande 
9 000 ensamkommande afghaner.

3. Bränderna den senaste tiden i Sverige.

Regeringen har förefallit skrämmande lamslagen, betett sig som om den var tagen på sängen, agerat reaktivt, utan risk- och konsekvensanalys. 

Ad hoc och undantag varit legio. Ena dagen proklameras stram migrationspolitik: "ordning och reda". Nästa dag stiftandet av en lag som går rakt emot. En regering som talar med kluven tunga. Snubblande nära att tänka väljar- och skattebetalarförakt. Slå blå dunster i ögonen på folket. 

Konsekvensen blir obönhörligt: minskande tillit från medborgarnas sida. En regering som inte går att lita på, Man vet inte vad som kommer att hända härnäst. Priset för osäkerheten kommer att få betalas av regeringen i september. Det dåliga ledarskapets höga pris. Det är den kortsiktiga effekten. 

På längre sikt sjunkande förtroende för politiker och politik, växande politikerförakt. Vad det betyder för demokratin återstår att se.