Gert, du är saknad

Gert Nilson var en levande legend och inte bara i Göteborg där han bodde i många år. Mannen bakom bokförlaget Korpen, han var Korpen. En utgivning som inget annat förlag. Själv tänkte jag, utan att ens våga drömma om det: om jag någonsin blir utgiven, vill jag bli det på Korpen. Inget annat förlag duger. Där hör jag med mitt skrivande hemma. Men det kommer aldrig att ske.

Som doktorand i sociologi i Uppsala började jag följa utgivningen från Korpen, läste det mesta som gavs ut. Stack ut särskilt mycket gjorde förstås den sällsamt välskrivande Johan Asplund, som med böcker som tjänade som kursböcker termin efter termin, framförallt Det sociala livets elementära former, länge skaffade förlaget en ekonomisk ryggrad, avslöjade Gert för mig. 

Johan en bland många ovanligt läsvärda i Korpenfamiljen. Där fanns också hot shots som Alberoni, Barthes, Nietzsche med flera. Asplunds kollega, likt Johan en av få verkligt intellektuella sociologer i Sverige, Joachim Israel, vars manus Gert slet hårt med för att få stilistisk fason på. 

Korpens utgivning var exklusiv, om jag använder det missvisande uttrycket. Gert hade sina valfrändskaper, eller dem han tyckte passade Korpen. Inga dåliga namn, om man säger så. Vännen David Karlsson, Mister Korpen i dag, har ett förpliktigande arv att förvalta. 

Och så ringer Gert en dag efter att jag dristat mig till att sända egentligen två texter till honom, utan att våga hoppas på att han skulle ta någon av dem: Eolus, hette en. Herakleitos, den andra. Paragrafsamlingar, genrebestämde jag dem, började skriva dem efter en tid som visiting professor vid Harvard University i Boston. Löst kopplade fragment, paragrafer. 

Skrivna i en vindslägenhet i Gävle med utsikt över Gavleån. En stad i min uppväxtregion jag återvände till efter många års bortavaro. Men inte hade det särdeles bra i efter återkomsten. Varken privat eller på min nya arbetsplats högskolan. Jag passade inte in i den lågintellektuella, trånga organisationskulturen med en flane till prefekt,  det vill säga institutionsöverhuvud. 

Flanen har skrivit bästsäljande böcker, läs: fyrkantiga urtrista manualer, i vetenskaplig metod, surnade till när jag benämnde honom Wikipedia-intellektuell. En sådan där ytlig tänkare som aldrig går på djupet. 

- Hur gör vi? Ger vi ut båda? Gerts energiska röst. Jag kan närsomhelst höra den på nytt i mitt inre.

Min första bok på Korpen: Eolus & Herakleitos. Ingen kioskvältare, direkt. Men en stort uppslagen recension i Svenskan av den av mig respekterade finlandssvensken Göran Schildt fick mig att dansa regndans av glädje. 


Det kom att bli flera böcker på Korpen. Bland dem två om medborgarlön. Den första hette Den befriade tiden. Vi fick upp den känsliga, i arbetslinjens förlorade land, frågan på dagordningen. Och nu seglar den i medvind. Ett parti har bildats som ställer upp i höstens riksdagsval. 

Den bok som blivit mest älskad av alla ur min hand: den om den tyske konstnären Joseph Beuys. Från början var jag mycket tveksam till att skriva den - på Gerts begäran. Beuys definitivt ingen valfrändskap för min del. Dags dato har den kommit ut i tre upplagor. Där ser man. Och vi bildade sällskapet VMEK. Akronym för Varje Människa En Konstnär, där man kunde utnämns till legitimerad livskonstnär. Vilken grej. 

Gert och jag kom att bli nära vänner. Ingen så omtänksam och empatisk som Gert. Samtal i förtroende om svåra saker i våra respektive privatliv och med värme. Och jag kom att lära känna Isak, Gerts son, med en bestående plats i mitt hjärta. MInns honom som liten pojke cyklandes där vi sommarbodde i Danmark. Ärvt Gerts begåvning och reslighet.

Åren med Gert, så fantastiskt rika. Olika projekt. Upptåg. Runt om i landet. Även i Berlin. Berikandes mitt liv som utan den superkreative, smått maniske, Gert varit betydligt fattigare. 

Genom honom kontakt med stimulerande personer som Pierre Guillet de Monthoux, Bo Ejeby, Peter Rundkvist, Sven Yrvind med flera. (Idel gubbar, skulle en enögd feminist förmodligen muttra.) Gerts nätverk var hur stort som helst. Han kände alla värda att känna. Bjöd generöst in mig. Såg till så att jag medverkade i olika antologier och i olika sammanhang. Erkände mig. Jag har honom att tacka för det. 

Sista gången vi träffades var våren 2017. Gert bodde på ett vårdhem i Örgryte, inte långt från där han hade sin privatbostad. Jag förstod att han inte hade mycket livstid kvar, när han mager och sjukdomsplågad med långsamma steg kom emot mig i korridoren. Det gjorde ont att se honom, den tidigare så kraftfulle, född kulturentreprenör. 

När jag från Örgryte sedan promenerade in mot stan föll tårarna utan att jag kunde hejda dem. 

För på dagen exakt ett år sedan ringer Isak och berättar att det är slut. 

Gert finns kvar hos mig och förblir hos mig. En människa, en av förhållandevis få, som gjorde skillnad för så många andra. För mig betydde han mer än någon annan i det avseendet.

Ett år har gått. Jag tänder ett ljus där jag sitter i Nordjyllands strålande högsommar. Sorg i mitt hjärta.