Johan Asplund begick en rolig liten bok med titeln Om undran inför samhället. Jag har lust att skriva en bok som heter Om undran inför arbetsplatsen. Arbetsplatsen, detta märkliga fenomen. Där vi för vår försörjnings skull, och för den sociala biten skulle en sällskapssjuk utan kompisar inflika, förbrukar en stor del av förgänglig livstid.
Olika individer samlas samtidigt på samma plats för att utföra ett arbete. Samarbeta, som det så vackert heter.
Utan att dessa individer har valt varandra. Heller aldrig, i vissa fall, skulle göra det utanför arbetsplatsen. Med andra ord talar vi om ofrivillighetens platser. Minerad mark där människor som inte valt varandra trampar runt.
Mellan människor uppstår god eller dålig personkemi. Det bara är så. Inget som går att ändra på. Trots det: i ingen av de böcker i organisationsteori och ledarskapsteori som jag inmundigade under mitt yrkesliv, och plågade studenter med, fanns ordet personkemi med i index.
Som om fenomenet inte existerade. Eller inte behövde tas på allvar. Underförstått, som en tyst premiss: Det går väl bra ändå? Om än med dålig kemi mellan individer. Tja.
Jag minns med vämjelse en kvinnlig, finsk kollega som jag hade mycket svårt att stå ut med. En jobbig och ständigt flinande figur med ett leende som aldrig nådde ögonen. Och som grinande sprang och skvallrade på mig hos chäfen. När jag enligt henne varit dum och elak.
Det hjälpte inte att jag enträget försökte intala mig: Du har mött dig själv. Det är dig själv du retar dig på. Du speglas men vill inte. Annars en bra tumregel: retar du dig på någon, har du sannolikt mött dig själv.
Jag hade problem med att låta bli att visa hur illa jag tyckte om henne. Och det var ömsesidigt. Hon fattade mitt ogillande genom mitt kroppsspråk. Jag såg vad hon tyckte om mig i hennes ögon. Dit leendet aldrig nådde. Och hörde på hennes gälla röst. (Rösten, själens spegel.)
Juventus, där drygputten Ibrahimovic med von Münchhausen-syndrom spelade, hade en tränare som jag tror hette Capello. Han lät stjärntecknen avgöra hur laget skulle sättas samman. Vilka spelare som fungerade bra i hop och icke.
Lysande skulle broder Hasse, astrologen, säga. Så skall en slipsten dras. Sätt inte en våg (Zlatan är våg) ihop med en oxe (Göran Persson). Lufttecken måste förenas med eldtecken. Annars gnisslar det.
Den konfliktfria arbetsplatsen existerar inte. Där det luktar människa är konflikter aldrig långt borta. Men man kan ju alltid prova med teambuilding. Anlita tjolahopp-konsulter. Köra Andersson, Pettersson och Lundström-övningen. Leka sätta svans på åsnan. Prova färgkort. Vilka är vi?
Hur ska vi bättre kunna förstå varandra? Nu sätter vi oss i cirkel och kastar den här lilla gulliga bollen mellan oss. Lär känna varandra. Fånga den! Jag heter Åsa, vad heter du?
Joll. Djävla joll.
Min sista arbetsplats var rena vildmarken. Direkt ohälsosam att vistas på. Jag höll mig av självbevarelsedrift borta så mycket jag kunde. Där slingrade slemmiga, hala ålar (chäf), pep ynkliga små råttor (chäf), teg mesar (fega kolleger), för att bara nämna tre djurarter.
Höll på att glömma kryparen. Vanligt förekommande på alla arbetsplatser. Ett otäckt djur som kryper och gör sig till. Fjäskar och lismar. Kan snabbt skifta färg eller läte. Extremt anpassligt.
Jag är inte längre kvar bland alla de otäcka djuren. Glad att slippa vistas i den ohälsosamma miljön. Nu väljer jag vem jag vill umgås med. Helt frivilligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar