Danish Dynamite

Äsch, då! Mitt älskade Deutschland åkte ur VM efter en minst sagt klen insats - mot Sydkorea av alla. Jag visste inte ens att de senare hade ett landslag i fotboll. 

Och jag som jublade så taket nästan lyfte för fyra år sedan när guldet bärgades. Föregånget icke minst av utklassningsseger över Brasilien. Snabbt hissade jag tysk flagg utanför semesterhuset. Inte så populärt, besættelsen inte glömd av alla fosterlandsälskare som upplevde den in på huden.

Äsch, då, en gång till! Trots glimrande storspel av världens bästa målvakt Kasper Schmeichel (fighting face på bilden) sprang Danmark på pumpen mot Kroatien. Kasper knep tre straffar, helt otroligt. Men vad hjälpte det när lagkamraterna svek. Brände två straffar. Uselt slagna. Slokörade återkom spelarna till Kastrup häromdagen. Försökte smyga sig förbi. Borde buats ut.

Ljusår till den sprakande sommaren 1992 när EM-guldet hämtades hem. Då fanns det skäl att tala om Danish Dynamite! Full fart framåt, Michael Laudrup och de andra orädda drengerne. 

Så nu släpper jag VM.

När sorgligt framlidna Sanna Wikström var t f kulturedaktör  på GD bad hon mig en gång, Skriftställaren som korrespondent i Nordjylland, att från den danska horisonten, med danska glasögon på, skriva en serie artiklar. 

Jag satte som samlande rubrik Rödvita tankar. Fyra betraktelser blev det, vill jag minnas. 

Satan, vad Sanna är saknad! Ingen som hon. Som arbetsledare, om jag får använda det fåniga uttrycket, var hon därtill föredömlig vad gäller oss frilansare. Ofta kom hon med uppslag, idéer om artiklar. 

Återigen på dansk mark! Tversted invid det aldrig tystnande Vesterhavet där borta i fjärran. Några mil väster om Frederikshavn. Och egentligen sisådär fyra kilometer utanför landsbyns centrum. In till byn och den nationellt kända Den Blå Kiosken, alltid långa köer, måste man ta sig för att komma åt en Tversted Super Isvaffel med guf och flødeboll. Ujuj, vilken himla god glass! Värt varenda surt förvärvad sekin.

Småfåglar, bofinkar företrädesvis men även rödhakar och andra, brukar landa på verandan efter tjugofyra timmar när de vant sig vid oss och förstått att vi är vänskapligt sinnade. Och jag servar med vattenbad och smulor från rundstycken. Men icke så denna sommar, verandan ligger öde och fågelfri. Jag kan inte räkna ut varför. Det bekymrar mig. 

På framsidan av huset två sädesärlor som vippar fram. En koltrast och en snöskata. Jag bettar, som min mor sa, kakor med nötter i och lägger ut. Uppskattat, de vingförsedda är inte nödbedda. 

Hjortar har även givit sig tillkänna. Skygga, vaksamma och på spänn. Men sover om natten tätt inpå huset, det tillplattade gräset avslöjar dem. 

Härligt i tv återse de nojsande, alltid lika bubblande glada, bröderna Adam och James Price i Spise med Price! Liksom den omutliga, stränga domaren i tävlingen Den store bagedyst, Mette Blomsterberg. Danmarks okrönta matlagningsdrottning. Landsbyhospitalet kan jag också förnöjas av på nytt. Oslagbar 60-talsmusik förhöjer det hela. 

Allt är med andra ord som vanligt, förutom fåglarna på verandan. Skönt. Jag är en vanemänniska som inte vill bryta några cirklar. Tryggheten bor i upprepningen, i återkomsten för att mer eller mindre korrekt citera Nietzsche. 

Mitt liv har haft sin beskärda del av oro och ångest. Äntligen dags för lugn och ro, kunde man tycka. Men egen ohälsa och nära släktings allvarliga sjukdom ställer sig i vägen. Skuggor faller över den soliga, nordjylländska högsommardagen.

På denna plats mår jag bättre än på någon annan plats på jorden. I det skimrande Krøyerland som jag kallar det. Sørens grav besöktes förresten häromdagen för nedläggandet av blomma och kort tankestund med kepsen av. (Stenen med bokstäver som bleknat av väder och vind på bilden.) Som varje sommar.

Jag har börjat skriva på en ny bok med arbetstiteln Danish Dynamite: Rödvita dagar i Tversted. En lustbok skall det bli. Jag har fått nog av samtidens elände. Mer än nog. Nu vill jag vända världen ryggen. Den får klara sig utan mig.

Kalle Anka, Proletären och Hemmets Veckotidning eftersända. Fattas bara annat.