Jag läser allt förre böcker, ser nuförtiden hellre filmer. Jag som under många år var en svårbehandlad bookaholic. Numera läser jag heller nästan aldrig några bokrecensioner. När jag fortfarande gjorde det, kikade jag för säkerhets skull först efter vem som undertecknat. Mats Gellerfelt (i Djurgårdströja till vänster) läste jag alltid. Kvalitetsstämpel, ingen blind auktoritetsdyrkan. Curt Bladh i Sundsvalls Tidning. Omutlig surkart, integritet som ingen annan. Gunnar Bergdahl i HD med landets bästa kultursida. Mannen med hatten (bilden nedan). Och några till.
Det kan dock hända att jag dyker ned i en recension efter att en ingress lockat mig till sig. Av en speciell, någon kanske tycker knasig, anledning. Om en bok skrivs ned av en svensk recensent, då blir jag genast intresserad. Väderkornet säger mig att i den nedskrivna boken finns något som jag måste bekanta mig med.
Så var det med schweizaren Christian Kracht och hans De döda som jag just nu sträckläser. Jag har glömt recensentens namn. Men vill minnas att densamme retat sig på Krachts ordrikedom och ordval. Åtminstone minns jag det så efter en snabb läsning.
Lovande! Tänkte jag genast. Den där Kracht verkar vara en bra grabb. Säkert i anden en centraleuropé, denne schweizare som jag, skam att säga, aldrig hört talas om.
Osvensk centraleuropé, vielleicht. Svenskar och centraleuropéer - så olika i kynnet.
När jag sedan började läsa boken är de japanska influenserna, särskilt vad avser formen, påtagliga.
Jag vet nästan ingenting om schweizisk litteratur. Jo, Martin Walser förstås. Som aldrig kommer att få det nobelpris som det nog efter alla konflikter i ankdammen vid Börstorget i Stockholm lär dröja innan det delas ut igen. Den inkorrekte Walser som retade upp Judiska centralrådet i Tyskland genom att i ett tacktal - när han mottog ett pris av de tyska bokhandlarna - mana till ett slut på instrumentaliseringen av Auschwitz.
Sluta att använda lägret för olika syften! En sympatisk vädjan. Hedra de döda. Låt tystnadens slöja lägga sig över denna mänsklighetens slutstation som någon i förtvivlan och uppgivenhet kallade det.
Nu minns jag plötsligt en annan från klocklandet: Friedrich Dürrenmatt. Från en sommar när jag bestämt mig för att bedriva författarspionage. Lära mig hur man skall skriva enkelt. Och det kan man bara av de riktiga deckarförfattarna som förstås borde kallas något annat än deckarförfattare, de är ju så mycket mer med sin väl gestaltade samhällskritik: Hammett, Chandler, Simenon.
Läckberg, förtjänar naturligtvis inte att nämnas i samma andetag som storheterna ovan, och annat skräp duger inte ens till att slå in fisk med. Fattar inte hur folk kan läsa dylik dynga, ta sig tid till sådant i ett kort liv. Men jag begriper mig inte på folk heller, för den delen.
Av Dürrenmatt läste jag en ruskig, klaustrofobisk och kallsvettsframkallande, historia om en man som hamnade på något slags total institution och plågades av en bödel han tidigare plågats av. Just det klaustrofobiska glömmer jag aldrig. Den instängande tonen i boken. Kracht tar oss till en förlorad värld. Till 30-talets hektiska Berlin på tröskeln till katastrofen och en filmregissör som gör en Faust, det vill säga säljer sig till djävulen, läs: nazisterna.
Jag älskar Krachts stil! Han skriver med pennan doppad i melankoli. Använder ord jag slukar som som bröd. Eller snarare, han är ju schweizare gu´bevars, utsökt choklad med högt kakao-innehåll. Vem har väl inte njutit av den mörkaste choklad från Lindt?
Natten sänker sig utanför huset i Nordjylland, men jag förmår inte lägga ifrån mig boken.
Boken: Christian Kracht, De döda, Ersatz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar