Lidandets poesi

Den italienske poeten Giacomo Leopardi gick bort 1837, blott 37 år gammal. Skam att säga är jag inte särskilt förtrogen med hans diktning, endast ytligt. Min bild av honom har varit den av en världsfrånvänd grubblare som levde sitt liv inåt och enbart rörde sig i det andligas drömlandskap. Inget fel i det, förstås. Ett rikt liv, om man bortser från somatiska plågor som förföljde honom. 

Efter filmen Leopardi på Netflix häromkvällen, i över två timmar satt jag som klistrad vid skärmen med sommarhettan tryckande utanför den halvöppna balkongdörren, inser jag att jag måste fördjupa mig i honom. Starkt berörd av hans öde och hans poesi. 

Tyvärr måste det bli i översättning. En gång i tiden, när jag börjat skriva om Leopardis landsman Pasolini, klev jag en dag in i en bokhandel utmed Via Cola di Rienzo i Rom och införskaffade texter av den senare på originalspråket. Samt ett lexikon. 

Inte tusan gick det! Hur jag än bökade och slet. Jag klarade inte av det. Läsa Pier Paolo på hans eget språk. Hur gärna jag än ville. 

Bokhandelsbiträdet, som liknade Laura Betti i mina ögon och som jag växlade några ord på engelska med efter att hon nyfiket undrat om mitt inköp, skakade avvärjande på huvudet när jag berättade om vad jag planerade att försöka ge mig in på. Volymen med Pasolini-texter står gömd någonstans i mina bokhyllor. Och där lär den förbli. Men en bok om Pasolini skrev jag. Min största smärtas barn, för att låna Strindbergs uttryck. 

Horace Engdahl sökte tillsammans med Liv Strömquist, i tv-serien som jag glömt namnet på, upp Leopardis hemstad, den lilla staden Recanati. Stod andäktiga, läs: Horace, nedanför fönstret där skalden satt och skaldade med gåspenna. Blickade upp mot det, medan Horace docerade på i sedvanlig ordning. Den mannen kan säkert ledigt läsa italienaren på originalspråket. 

Goethes begrepp valfrändskaper är tillämpbart här, i mitt fall. Melankolikern Leopardi. Pessimisten. Världsföraktaren. Allt finner jag hos mig själv. Om än i mindre doser. 

Och, mest av allt: fullblodsromantikern. Svärmaren. Den som längtar bort. Innerligt avskyr den grå verkligheten. Har förskräckligt svårt att leva konventionellt vardagsliv med rutinernas tvångströja på. 

Netflix-filmen bjöd på vackra bilder från det söderns land där citronerna växer gula och som nog är Europas vackraste. Jag minns ett par resor till Florens. Och en till Capri, för att  besöka vännerna Gunnar och Marianne Adler-Karlsson som har ett hus uppe i Anacapri. ("Gunnar talar en italienska som endast han uppfattar som sådan", ömsint från den senare.) Ett land så svindlande vackert att det gör ont. 

Varför kunde inte jag få ha fötts där i stället för omgiven av dystermörka skogar och bolmande fabriksskorstenar? I den opassionerade blåställsregionen. 

I samma film de vackraste rader från den Leopardi som togs av koleran. Föregånget av sjukdomens och kroppsnedbrytandets korsbärardagar. I filmen blir han allt sämre, alltmer sängliggande och anfäktad. Och man lider med honom. 

Hur kan lidandet föda så vacker poesi? Och varifrån kommer en sådan säregen poetisk begåvning? Han har ju till och med jämförts med Dante. Nu till Adlibris för att söka honom.