Agera för guds skull, Löfvén!

I Berlin attackeras och misshandlas judar på öppen gata. Som vore det fortfarande 30-tal och nazisterna satt vid makten. Att bära kippa offentligt kan vara förenat med livsfara. Från Malmö flyttar (flyr) skrämda judar, hotade och trakasserade. Skamligt. 

Och regeringen tiger om att de judehatande förövarna kommer från Mellanöstern. Migranter en masse som samma regering öppnat dörren för. Små, politiskt ofarliga, nassesekter framställs däremot som det stora hotet mot demokratin och samhället. 

Jag minns när vi på besök i Budapest sökte oss till den plats där gettot låg. Fientliga blickar från dem på platsen boende, kanske stördes de av vår nyfikenhet, kanske ville de inte påminnas om det förflutna. Tanken gick osökt till Imre Kertész och hur han bemöttes när han kom åter från lägervistelsen. Fientligt, för att inte säga verbalt aggressivt, bemötande. Motsatsen till ett välkomnande, förmedlande glädje att han hade klarat sig, överlevt. 

Hans öde dessvärre inte unikt, förstår jag när jag läser historieprofessorn Götz Alys väldokumenterade och särdeles angelägna bok. (Utgiven av kvalitetsförlaget Daidalos som glädjande håller stilen.) Grannar till dem som förvisades övertog snabbt lägenheterna. Plundrade och försåg sig. Och såg helst att de förvisade inte återkom och krävde sin självklara rätt, ställde till det för expropriatörerna. 

En mycket obehaglig och smutsig historia. Nedtonad i den officiella historieskrivningen. 

Naivt hade man kanske inbillat sig att i och med andra världskrigets upphörande kunde överlevande judar återvända till sina hemländer och allt vara som vanligt igen. (Nå, förföljelsen och hatet har gamla anor, som Aly visar. Plågandet började inte med nazisterna.) Men klockan gick inte att vrida tillbaka. Det förnedrande bemötande Kertész tvingades uppleva, gällde också för många andra i samma situation. Särskilt i länderna österut, Polen och andra. Judarna förblev avskydda. Plågandet upphörde inte. 

Jag hade svårt att läsa Aly, måste ibland lägga ifrån mig boken och lyfta blicken från sidorna. De fasansfulla, detaljerade skildringarna av dödandet runt om i de nazi-ockuperade länderna blir nästintill outhärdliga att ta del av för läsaren. 

Det är som om man inte vill veta, som om de sista resterna av oskuld och optimism vittrar bort. 

Vanliga människor, om nu sådana finnes, som slaktar andra och beter sig som djävular. Vad är det med oss människor, vad döljer vi för svarta sidor i det vardagliga, civiliserade lunkandet? Och vad krävs för att den inneboende djävulen skall släppas lös? 

Jag minns plötsligt Christopher R Brownings Helt vanliga män: Reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen. "Hederliga" tyska män som deltog i massmördandet i öst, efter kriget fortsatte de sina liv som om inget hade hänt, ingen visade någon som helst ånger.

Aly presenterar olika förklaringar, delvis psykologiska, av antisemitismen och judehatet. Intressanta sådana som föder nya tankar. Om inskränkande nationalism som utestänger minoriteter. Avund och girighet. Mindervärdes- och underlägsenhetskänslor. Modernitet och parlamentarisk demokrati som man trodde skulle leda till något annat än förföljelse av minoriteter. När massan får rösta blir dess farlighet legal. 


Minst berör han rasteori, hävdar i stället att bakom antisemitism och judehat låg socioekonomiska faktorer. Ras och religion används endast för att legitimera, utgör aldrig orsaker. 

Som sagt, det är mycket intressant, Aly tillhandahåller överraskande perspektiv. Den bittra slutsatsen om att det goda föder det onda förtjänar att diskuteras, något också Aly efterlyser.

Historien upprepar sig inte, brukar det kategoriskt heta. Men i Berlin och Malmö ekar det från 30-talet. Och inte verkar vi lära oss något av samma historia. I tyska koncentrationsläger, numera minnes- och till åtanke-platser, kan man möta den smått förtvivlade uppmaningen "Det får inte hända igen!" Tja. 

För guds skull, Löfvén och kompani, agera! Skydda medborgarna och rättssamhället. Varför bagatelliserade Ilmar Reepalu (bilden) det som pågick i Malmö när han var överhuvud där? Kan det ha något med hans östbakgrund att göra? Jag kan inte låta bli att tänka så.

Boken: Götz Aly, Europa mot judarna 1880 - 1945, Daidalos