Jag vill minnas att det var Alfred Döblin (mannen på bilden), skriftställaren bakom det tunga mästerverket Berlin Alexanderplatz som Fassbinder gjorde den bästa tv-serien någonsin på, som en gång yttrade: - Jag älskar inte nationen som sådan. Implicerande att han älskade vad den stod för, förutsatt att det var något bra och eftersträvansvärt. Ingen okritisk, blind patriotism som bara leder till krig och skändligheter, förföljelse av dem som inte anses tillhöra nationen. Götz Alys Europa mot judarna 1880 - 1945, som jag just nu läser och inte kan undgå att ta illa vid mig av, illustrerar detta på det mest skrämmande sätt.
Jag växte upp och har levt mitt långa liv i en nation där jämställdheten mellan de två, fler finns inte i min föreställningsvärld, könen alltid stått högt i kurs.
Det började redan i barndomens Sandviken. Inte märkte jag av några "patriarkala strukturer" som Schyman och Fi brukar ange som huvudproblemet. Männen enligt dessa enögda "feminister" talibaner eller djur. Utan undantag.
Denna Schyman och detta FI som inte erkänner hederskulturer, att de finns. Därmed sviks de kvinnor de påstår sig företräda. Skamligt bara förnamnet. Och Schyman är inte beredd till omprövning, häromkvällen i tv fortsatte hon att envist förneka, på sitt sedvanliga dryga sätt. Tröttsamt.
Starka kvinnor som min mor, mer drivande än de flesta människor om vi talar om både män och kvinnor, var utmärkande för Sandviken. Ett matriarkat snarare än ett patriarkat. Männen flydde till vedboden, eller garaget, för att skaffa sig en frizon. Eller, som min svåger, åkte och fiskade.
Dessa brukssamhällets okuvliga kvinnogestalter har präglat min syn på kvinnor och hur kvinnor bör vara. Jag har alltid dragits till starka kvinnor, till och med gift mig med en. "Våp" har allltid fått vara för min del.
Under studieåren i Uppsala var det en självklarhet för mig och min dåvarande hustru att vi skulle dela på matlagning och gemensamt ta hand om barnen. Det var inget vi ens behövde diskutera. Det var bara så. Och våra värderingar fördes i sin tur över på våra döttrar. Båda som vuxna starka kvinnor som ingen sätter sig på. Farsgubben är mäkta stolt över detta och skryter gärna om det.
Nu växer det antal människor i Sverige som hävdar kvinnans underordning och trampar på jämställdhet och allas lika värde. I klassrum och på bussar förpassas kvinnorna, flickorna, förnedrande längst bak. I det kyrkliga rummet är kvinnor inte tillåtna. Småflickor går omkring beslöjade utan att ha haft något val, förtryckta av fäder, bröder och manliga släktingar. Tonårsflickor tllåts inte ha pojkvänner. (Däremot riskerar de mot sin vilja att giftas bort och hamna i så kallade barnäktenskap.) Bestraffas hårt om de bryter mot detta.
Förtryckarna drar sig inte ens för att döda sina egna döttrar, som vi vet.
I min hemstad Gävle, belägen i det en gång röda och jämställda Gävleborg, öppnar friskolor som vilar på grundstenen att kvinnor är underlägsna männen och skall hållas kort. Skolorna, med hatiska och mot oss kristna intoleranta salafister involverade, tilldelas dessutom statsbidrag, godkänns att bedriva sin kvinnofientliga verksamhet. (I landet med den feministiska regeringen som den framställer sig.) Skattemedel. Pengar som jag och andra, som står för det i Sverige som var värt att försvara och det fina med landet, dragit ihop.
Jag blir beklämd. Riktigt beklämd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar