Mobbade eller blev jag mobbad?

Jag hör sådana direkt hårresande saker om hur det är ställt i svenska skolor att jag vill stänga av för att slippa tvingas veta. Ord som hora och fitta gapas av små barn i förskolan, ättlingar till invandrare har jag förstått. 

Men utan att de åker på den rejäla uppsträckning de förtjänar. Eller förpassas till skamvrån. Förskollärarna backar - och mår tjyvtjockt. Tar på sig en skuld som inte är deras. Det är helt förvridet. 

Högre upp i skolsystemet hotas lärare med stryk eller misshandlas. De vågar inte skapa nödvändig ordning i kaotiska klassrum. Fruktar att bli anmälda - den stackars eleven har alltid rätt, framförallt om det är en utifrån kommande! - om de försöker stämma i bäcken som det ankommer på dem att i förekommande fall göra. Och inte får de uppbackning av sina rektorer. Läs: fega sådana. 

Förfall, inget annat än förfall. All auktoritet bortsvept. All respekt. Men verklighetsförvrängande "värdegrunder" pratas det däremot flitigt om. Och HBTQ-certifiering. Tokigheter. I stället för resolut agerande och återställande av ordning och reda.

Ett vildmarkstillstånd värre än om mobbning pågick. Betydligt värre. Klassrumskrig. Om mobbning sker, är det eleverna som mobbar sina lärare och det kan ske utan korrigering eller sanktioner. Det skulle behövas en kampanj från undervisande personals sida, markerande att nu är det nog: Educatorstoo. 

Jag minns plötsligt när jag handledde en uppsats om vuxenmobbning som förutom teori byggde på intervjuer med mobbade vuxna. Gråzonen talades det om i uppsatsen. Gränsdragningsproblemet. Svårt många gånger slå fast på ett distinkt sätt att det är mobbning som pågår. Man kunde i och för sig tycka att det skulle räcka med att någon känner sig mobbad. Som det räcker med att man känner sig kränkt. 

Gränsen mellan glidningar, andra mer eller mindre oskyldiga tilltag, och det som förtjänar att entydigt definieras som mobbning kan vara svår att dra. Den utsatta kan också vilja bortförklara mobbningen, kanske skäms och inte vill tillstå, ikläda sig den förnedrande och förminskande offerrollen.

Uppsatsen hävdade att vem som helst kan bli mobbad. Det är inte så att vissa är predestinerade. Det är gruppen som behöver och utser syndabockar. Eller den dåliga chäfen. 

Mina egna skolår bleknar bort alltmer, det var så länge sedan. Jag minns ordning och reda på lektionerna, morgonsamlingar och vederbörlig respekt för mannen eller kvinnan bakom katedern. Minns ingen mobbning. Varför minns jag inte? Handen på hjärtat. 

Barmhärighetens förträngning som opererar? Har jag ett behov av att inte minnas, tillhörde jag rentav mobbarna - eller var jag själv utsatt?

Jag betraktar ett foto från första klass i Murgårdsskolan i Sandviken, den byggnad som påminner om Glimmingehus I Skåne. Oskyldiga ansikten framför teckningar i vattenfärger på väggen bakom. Jag letar i dem. Efter vad? Förövare? Offer? En bild säger mer än tusen ord? Icke i detta fall.

Blicken fastnar i Gunnar, stående vid sidan om mig på fotot, som blev vaktmästare på Jernvallen, en mycket omtyckt sådan, och som länge varit död. Gunnel, som många år senare kom att förlora en dotter i cancer vilket stal all hennes livsglädje, ler småblygt. Vi bodde grannar.

Steve och Enkan, som den senare kallades, grabbar som jag umgicks med utanför skolan. Tjocka Steve var alla rädda för, han ägde pondus som ingen annan. Lars-Gunnar som kom från Skåne. Varje jul skickade släktingarna spettekaka att bjuda klasskamraterna på. Varje jul låg den i bitar när paketet öppnades efter den långa transporten. 

Hur jag än anstränger mig och försöker förjaga eventuell skyddande förträngning och latent dåligt samvete: jag ser varken förövare eller offer. Jag ser bara oskyldiga som livet och döden väntar på.