Under det att köttbullar avnjutas i Gurkstaden

Av människorna i Västervåla har jag lärt mig mer än vad jag någonsin skulle ha gjort om jag hade tillbringat många år vid ett normalsvenskt universitet. 

Jag har inte ordagrant återgivit men sanningsenligt fångat andemeningen i vad Lars Gustafsson på sitt oefterhärmliga, det surläppar kunde frestas kalla dryga eller smått nonchalanta, sätt en gång yttrade.

Någon högre uppfattning om de svenska universiteten hyste han, som hedrande bjöds in som gästprofessor till Austin i Texas, inte. 

Intellektuellt efterblivna läroanstalter med anstrykning av något provinsiellt och instängt som redan Strindberg bistert konstaterade (den korta tiden i Uppsala beskrevs i samlingen Från Fjärdingen och Svartbäcken). "Bondhålan på Upplandsslätten", sammanfattade Titanen och tog sig raskt därifrån.

Gustafssons föreläsningar i Texas hölls våghalsigt på slak lina, med inslag av improvisation som det kunde förefalla. Studenterna visste aldrig vart han skulle ta vägen med sina hisnande associationer, men de älskade den idéflygande professorn. Enligt framlidne Mats Gellerfelt som gjorde en reportageresa till Austin och intervjuade studenter och andra.

Gustafsson disputerade, trots allt höll jag på att skriva, vid Uppsala Universitet, där han varit student, i filosofi. En disputationsakt inte liknande någon annan vid det traditionstunga universitetet. Med en fullfjädrad estradör till respondent som regisserade föreställningen med järnhand. Men som ändock förbryllande nog verkade förströdd och disträ. 

Lars Gustafsson var en intellektuell entertainer som det sannerligen inte finns för många av, det skall gudarna veta. Och han kunde i sina bästa stunder tycks det mig, även om det kan låta hårresande, påminna om Evert Taube och en väl förberedd distraherad hållning. Allt inrepeterat och hörande till programmet. Taube visste exakt när han skulle komma av sig, det skedde inte bara. 

En avhandling framlades som det rådde delade meningar om bland filosoferna av facket, skolade i torr begreppsanalys, färgad av den Hägerströmska Uppsalaskolans värdenihilism. Perukstockar till akademiker som inte kunde skriva den utmärkta svenska Gustafsson förmådde. 


Lars Gustafsson, denne Västeråsson. Alla böckerna ur hans hand som jag slukat, jag började tidigt läsa honom. Den oerhört produktive Gustafsson som förtjust upplyste om att i Oxford ansågs det vulgärt att publicera fler än två böcker. 

Vissa stannar kvar mer än andra. Yllet. Herr Gustafsson själv. Sviten Sprickorna i maktens murar. Inte bara murarna som spricker, utan det trygga, gamla välfärdssamhället Sverige. Folkhemmet med dess värderingar och ideal.

Tidigt såg Gustafsson vartåt det barkade och socialdemokratins teknokratifiering. Det väckte ont blod i vissa förment radikala  kretsar. Han kunde till och med lättvindigt avfärdas som reaktionär eller höger. Fritänkaren Sven Delblanc rönte samma öde. I det ideologiproducenternas skymningsland där etiketter ersätter diskussion och intellektuell anständighet.

Gustafssons poesi har jag aldrig kommit riktigt in i. Jag minns särskilt att jag slet med Kärleksförklaring till sefardisk dam. Och jag har ingen bra förklaring varför. Nå, vissa rader har stannat kvar ur hans digra lyrikproduktion, även om jag inte kan citera dem direkt ur minnet. 

Rader det vilar något gåtfullt och mystiskt över. Något obestämbart eller egendomligt, ett av Gustafssons favoritord, som sätter allt på spel och nästan skrämmer lite. Det är mystikern Gustafsson och inte den analytiske intellektuelle som talar. Han som höll Tranströmer (också västeråsare!) högt, och som konverterade till judendomen. 

Jag måste också bara nämna den bok han begick tillsammans med mannen som av Aftonbladets kulturchef Karl Vennberg nedlåtande kallades för Gud fader i Mariefred, Jan Myrdal: Den onödiga samtiden. Där de två encyklopediska bjässarna försökte slå varandra på fingrarna, fotnoterna klättrade och bredde ut sig, svängarna togs ut ordentligt och den fåkunnige läsaren hängdes av redan efter första sidan. 

Vem mest lärd? Vem mest beläst? Vem med de mest långsökta, egendomliga, referenserna? Vem skarpast? Gustafsson, den ständigt retfulle, en gång med den karakteristiska knarriga rösten: Jag har aldrig upplevt Jan Myrdal som särskilt intellektuell.

Ingen lättsmält bok, det skall gudarna veta, men underhållande. Gustafsson kunde för allt i världen inte gå med på Myrdals kontrafaktiska, men förstås rasade stimulerande!, tes om att samtiden skulle vara onödig. 

Om du inte redan läst deras brevväxling: Gör det! Eller läs den på nytt!

Häromdagen passerades Västerås. Vi stannade till för lunch vid Vallby Friluftsmuseum med Folkets Park och allt, närmare bestämt trivsamma Gaggeska Gården. För min del inmundigades ytterst välsmakande, hemrullade köttbullar med lingonsylt och gräddsås. Inlagd gurka, förstås, lunchen intogs ju gu´bevars i gurkstaden.

Tanken gick osökt till Gustafsson, efter att snabbt ha rört vid klassiska grönvitrandiga VSK och Åsa Linderborg. Denne egocentriske och helt underbare figur som inte längre finns bland oss. När en sådan som Gustafsson tar sin hatt och går, lämnas ett tomrum som ingen kan fylla. 

Han hör till den exklusiva kretsen av icke-ersättningsbara. Där också sådana som Gunnar Adler-Karlsson, Stolpe, Myrdal och Vilhelm Moberg återfinns. Lägg till Hillersberg. Och min senaste favorit: Gunnar Lundkvist. Idel gubbar, hör jag feministerna stöna. Och bara vita, muttras det från dem som tjatar om rasifiering. Beklagar, men vita gubbar är det. 


Plötsligt dyker Expressens Björn Nilsson upp i minnet. Han som noterade det som kunde förtjust tyckas som tankspriddhet eller förströddhet i Gustafssons texter, men som Nilsson uppfattade som slarv. 

Personer kunde byta namn i samma bok utan att det verkade uppmärksammas, eller för den delen bekymra, författaren. Den senare reagerade ilsket när Nilsson ondgjorde sig över en pump som bytte färg inom samma pärmar. 

Nilsson, i rollen av redaktör, replikerade småirriterat att det var ett ständigt hålla ögonen öppna för felaktigheter-arbete med Gustafssons texter i Expressen. De måste alltid fakta-kontrolleras, lusläsas och korrigeras. Och nu hade den annars vänlige och tålmodige Nilsson fått nog. 

En annan av Aros söner: rockkonstnären Pugh Rogefeldt med sina mycket egensinniga texter. En blandning av nonsens och surrealism. Helt eget. 

Pugh flydde detta Västerås i skuggan av ASEA och undkom därmed den livslånga, proletära tillvaro som annars väntade på honom. Gustafsson riskerade ingen sådan tillvaro, hans bakgrund var en annan. 

Västerås har grabbarna gemensamt, vad det nu vill säga, egentligen ingenting. Ännu mer den avundsvärt begåvade språkkänslan. Experimentlustan. Inte ta språkets etablerade och regerande ordning för given! Våga. Pröva. Pugh sätter musik till, understryker med munspelet.

Vi ger oss inte, vi börjar om. Som Gustafsson sa. En estetisk men också en handlingsbärande livshållning.

Den utomordentligt begåvade, unge kulturredaktören på anrika VLT, Erik Jersenius (nedan), som bor i Västerås om jag förstått det rätt, har ett förpliktigande arv att förvalta! Jag vet att han fixar det.