Chefen måste vara doktor - inte en dag för tidigt!

En tidigare kollega, intellektuellt stimulerande samarbetspartner under flera år och saknad av mig, hör av sig. Vill förtälja att den nya, ja relativt nya i alla fall, rektorn vid Högskolan i Gävle beslutat att alla avdelningschefer - fånigt ord och ett synnerligen malplacerat fenomen detta med basar på en akademi, prefekt skall det förstås heta - måste vara disputerade. En reform att applådera. Om än lamt.

Det borde ju för guds skull ha skett för länge sedan! Efter en genomlysande organisationsutvärdering som dock aldrig gjordes. Den förra rektorn trivdes utomordentligt bra med linjeordningen. Fogliga figurer till chefer under sig som inte hotade henne. Skrapade med foten, sa ja och amen till alla tilltag från centralt håll. 

Chefer som hon, omdömeslös och föga ledarskapsbegåvad, inte drog sig för att hänga ut, ta heder och ära av. Inte ens när studenter lyssnade. Sådan rektor, sådana underhuggare. Osund organisationskultur. 

Det efterlängtade beslutet ger som en konsekvens att den lilla bisarra flane som var min sista avdelningschef måste lämna sin post. Äntligen ryker han. En tomte totalt olämplig för en ledningsposition i en akademisk organisation. Han som talade om verksamheten som om han förestod en ICA-affär. 

I praktiken ett mer eller mindre medvetet, med tanke på hans föga skarpa skalle kanske det senare, pågående projekt från hans sida att avakademisera och avintellektualisera. En högskoleförstörare och nedbrytare, men kanske lyssnade tomten bara till tonerna uppifrån och gjorde lydigt som han blev tillsagd. Strunt samma, illa blev det. 

Ingen kritisk diskussion, inget ifrågasättande. Inget av det som borde utmärka och vara adelsmärket för en högskola. Det som skiljer ut den från andra organisationer, icke minst de privata. Något värt att försvara och hålla högt i ett alltmer likriktat konsumtionssamhälle. 

Licentiat denne min sista avdelningschef, ingen högre examen än så. Men med formell makt över professorer och doktorer, alltså med högre rang. Stort inflytande över deras och andras löner, nota bene pensionsgrundande. I det system som kallas individuell lönesättning. Men borde heta personlig. 

Tigande lojalitet och okritisk hållning belönades. Ett fullkomligt sjukt, kontraproduktivt lönesättningssystem. Men flanen och hans irrelevanta bedömningskriterier, de hade inget med hur arbetet utfördes att göra, passade det. 

New Public Management, detta satans otyg. Med förödande konsekvenser, den värsta just alla tomtar som utses till chefer med makt. Jag önskar att rektorn vågat ta steget fullt ut och återställt ordningen med institutioner, som förr när det var som det skulle vara. Återupprättat kollegialitet och horisontell organisationsstruktur. 

Primus inter pares-principen återinstallerad. En den specifika verksamheten passande organisation. 

Ett stärkande av de professionellas ställning, verksamhetsbärarna. Kärnan. Nyckelmedarbetarna. 

Meningslöst att känna skadeglädje, det frestar inte ens, jag bara suckar och beklagar. Men nog var vi många klarsynta som förutsåg hur det skulle bli. Och vi fick rätt till hundra procent. Förlorade år för högskoleväsendet. När historien skrivs blir det med svarta bokstäver.