Att förstå varför inget händer

I den varma augustimånaden det röda året 1968 skjutsade min salig syster mig i sin blå folkabubbla ned till det Uppsala som tycktes ljusår bort för att jag skulle skriva in mig på universitetet och läsa sociologi. 

Inte visste jag vad det var för ämne! Jag hade tänkt läsa litteraturhistoria. Inte kommit på något annat. Svenskan min starka sida i gymnasiet. Även om jag inte erhöll det betyg jag förtjänade, jag var för långhårig. 

En bekant i Sandviken läste sociologi, rekommenderade varmt ämnet.

Snart hörde jag fördomar om mitt ämnesval. Ola, som kommit in på läkarlinjen: - Lätt att läsa. Klarar man med vänsterhanden. En annan röst, nedlåtande: - Handlar om hur man kliver på och av en spårvagn. Skräpämne, med andra ord. Inget att skryta med. 

Tidigt kom en flitigt piprökande man i snickarskjorta, håret spretande åt alla håll, vid namn Ulf Himmelstrand, presenterade sig som sociologiprofessor, in på grundutbildningen och föreläste. I den vördnadsbjudande aulan inför flera hundra rookies. Jag fattade inte ett jota av hans akademiska tirader. Någon karismatisk föreläsare var han icke. 

Men ändå väcktes något i mig som åren i den lilla staden i skuggan av Verket aldrig förmått väcka till liv. Inte på det explicita, tillåtande sättet. 

Vad är ett samhälle? När kan man tala om ett sådant? Hur blir ett samhälle möjligt?

Frågor som på hemmaplan skulle avfärdats som onödiga och konstiga. Det vet väl alla vad ett samhälle är! Varför hålla på och grubbla över detta. Självklarhetens tyranni rådde. Att ifrågasätta inte utan risk. 

Femtio år efter påbörjade studier: det bästa med ämnet sociologi var de elementära frågorna. Framförallt att få läsa hur 1800-talsklassikerna hanterat dem: Tönnies, Weber, Marx. 

Fransosen Durkheim med sina sociala fakta. Dessa som bara är. Poänglöst fördöma och moralisera, inte betrakta dessa fakta med sociologisk blick. 

Jag erövrade verktygen för att kunna tala om samhället på en högre sofistikeringsnivå, för att uttrycka det en smula elitistiskt. Ett begrepp som tankefigurer seglade in. Mitt favoritbegrepp. Hjälpte mig att förstå trögheten i samhälleliga förändringsprocesser. Alldenstund man otåligt tycker att det borde gå fortare. Varför händer inget?!

Människor sitter fast i sina tankar, vi är inlåsta i tankefängelser. Ett socialt faktum och det kan sägas utan fördömanden eller nedlåtenheter. Såväl i forna DDR som i den region där jag dväljs. I det senare fallet har fabrikerna stannat kvar i skallarna. Hjälplösheten och underordningen. 

Dessa figurer inte att leka med. De bjuder motstånd om man försöker ge sig på dem.

Inte många svenska sociologer tilltalade mig. Joachim Israel med sin alienationsbok, internationellt uppmärksammad. Johan Asplund, stilisten av guds nåde. 

På Sociologen i Uppsala blev jag kvar ett antal år. Inlemmad i en konfliktladdad, stundtals hätsk, atmosfär. Olika samhällsperspektiv i krig med varandra. Anpassningssociologi versus sociologi om makt och klass. Ideologi kontra vetenskap. 

Utredningssociologins hegemoni, för att serva staten och tjäna. Avintellektualisering, klen teoretisk underbyggnad. Var man nyttig och okritisk, aldrig ifrågasättande och kontroversiell, opportun och medglidande, fick man forskningsanslag.

Ingen samhällskritisk sociologi, ingen kritik av staten. En sådan som amerikanen C Wright Mills efterlyste. Han med den lysande The Sociological Imagination. Denne uppslagsrike och skarpe samhällstänkare som Jan Milch i Göteborg är mest inläst på av oss alla.

Den nedslående framväxten av det vi som vägrade hålla på med sådant fnyste åt som bindestreckssociologi: familje-sociologi, sexologi, handikapp-sociologi. Inrättandet av nya professurer. De teoretiskt medelmåttiga och käfthållande flyttade fram sina positioner. Ämnet gjordes tandlöst och ointressant. Spårvagnen, hur man kliver på och av densamma, kom tillbaka.

Detta ämne som är ett grundämne eller kärnämne! Det man bara måste inleda sina samhällsstudier med, lägga den nödvändiga grunden för dessa. Social fysik, för att tala med Auguste Comte. Samhällets lagar kan studeras. Som man studerar naturens. 




PS. Som kuriosa kan nämnas att den docentur jag innehar vid Uppsala Universitet inte är i sociologi utan i företagsekonomi. Ett ämne som vi, när det begav sig, ansåg inte hörde hemma på universitetet, inget akademiskt ämne enligt vårt förmenande. Det var då, det.