Die Toten sprechen nicht

Die Toten sprechen nicht. De döda talar inte. Kanske var det orden som sökte mig, där jag utan att ana något dök upp under en daglig tankepromenad. Utgående i så fall från den  receptionsteori som postulerar att det är inte du som aktivt läser och identifierar betydelser, utan de betydelsefyllda orden skickas dig. Du är bara en mottagare. Först orden, sedan mottagaren. Och orden kommer att överleva dig, det är du som är betydelselös. 

Det gäller därför att ha en ständig beredskap för att tystnad kan brytas och ord träda in i världen. Utan förbehåll eller varsel.

De denna text inledande orden fanns redan där, förmodligen sedan länge, men jag hade ännu inte infunnit mig för att låna ut min blick. Och jag kan aldrig veta om det var just mig de sökte. Jag kunde inte veta det i förväg. Hade jag vetat, kanske jag försökt undvika att bli talad till. För vad hade hänt om jag inte träffats av dem? Det är för övrigt ogreppbart och gränslöst, allt det som inte händer mig. 

”Det bara hände, inte mer med det.” Eller: ”så var det bra med det!” Tillfälligheter, nyckfullhetens oäkta barn, tror jag inte på. Att något bara händer. Så kan jag inte förhålla mig till den korta och övergående existensen. Det skulle vara som att leva med ständig risk. Ett tillstånd värre än det sociologen Ulrich Beck skildrar i Risksamhället. Mer fundamentalt. 

Ett existentiellt orostillstånd, det anti-psykiatrikern Ronald Laing bortom alla diagnoser benämnde ontologisk ångest. Med bråddjup under sig. Bottenlösa bråddjup. 

Att gå och vänta på det oväntade. Den grymma överraskningen, jag har alltid hatat dylikt. "Nu blev du allt förvånad?!" När man tagits på sängen. Eller när någon plötsligt dyker upp bakom ett hörn, någon man inte tänkt sig sammanträffa med: "Mig hade du nog aldrig tänkt att du skulle stöta på?!" 

Jag läste orden, gyllene skrift på svart sten, ingen grav under, inget tydde på det. Stenen placerad i ett hörn. Bakom björkar som om våren står som allra vackrast, ljusa och skimrande, på kyrkogården Dorotheenstädtischer Friedhof i Östberlin. 

Ett övergrepp att skriva på gravstenar - det kunde vara en rimlig tanke i den överretoriska verkligheten. Ett hån från de efterlevande. Överloppsgärning. Ett tilltag utan att den döda kan protestera. Liksom dödsannonser, som egentligen inget har med den frånfallna att göra. 

De döda talar inte. Bättre om det varit ett postumt meddelande. En deklaration för att klargöra och förhindra missförstånd. Räkna inte med något talande från min sida. Jag har gått in i den stora tystnad som inte låter sig brytas. Evigheten har andats in mig, evigheten har lagt beslag på mig. Nu finns jag inte mer bland de levande som i orden söka fåfäng tröst.

En kyrkogård i skymundan. På sidan om den sedan 1920-talet fortsatt larmande Berlinmodernitet, Berlin blir aldrig postmodernt, som  uppstod i det mellankrigsläge, den överlägset bästa tiden i nittonhundratalets Europa, som den av kreativitet och politiska konflikter genomsyrade Weimarrepubliken utgjorde. 

De dödas plats, belägen bakom huset där Wolf Biermann bodde. När han stängdes ute från DDR och berövades sitt medborgarskap av politrukerna med makarna Honecker i spetsen. 

Biermann var personligt bekant med Margot Honecker. ”DDR:s ledare i praktiken”, som det sades om den blåhåriga hustrun till gälla piprösten Erich. 

Ett hus i trista DDR-färger som faller sönder. En historiens osynliga hand som långsamt demonterar det. Jag passerar det varje gång jag är i Berlin, jag tar ett foto med min telefon och följer processen, dokumenterar, daterar den. Som om jag kunde frysa fast och förhindra.


Kanske rasar svårlösta äganderättstrider om detta hus. Sådana pågår runt om i Berlin, fortfarande och långt efter realsocialismens fall, utan att man kan komma fram till en uppgörelse. 

En kyrkogård intill det hus där Brecht bodde, numera museum. Inte länge. Hans hjärta inte starkt. Han dog relativt ung och ligger begravd på samma kyrkogård. I en grav bredvid Helene Weigel som överlevde honom med många år. 

På samma kyrkogård gurun från studentrevoltens år, Herbert Marcuse. Kommunarden och anarkisten, även kallad "Mjölbombaren", Fritz Teufel. Rudolf Bahro med sin idé om en eurokommunism bortom stalinism och realsocialism. Teaterkonstnären, den demoniske Heiner Müller. Christa Wolf och Stephan Hermlin. Idel högdjur. 

Jag besöker deras gravar, står en stund i begrundan vid var och en, undantaget Wolf och Hermlin. De evigt vilande har fullgjort sitt uppdrag på jorden men lämnat spår - de gjorde skillnad. Kepsen av. Dessa modiga, inför vilka jag själv förbleknar. Jag dras till dem, utan att vara en av dem. 

Jag fantiserar om att det pågår nattliga samtal där under jorden, mellan dessa konstnärer och samhällsfilosofer. Samtal inte präglade av enighet eller åsiktsöverensstämmelse, snarare meningsbrytande, stundtals hätska och högljudda. Ett uppslag till en pjäs. Heiner Müller (bilden nedan), han med Teatermaskinen, kunde ha skrivit en dylik.