Asocialt chefskap

Den fyndige och begreppsmyntande, som ingen annan nu levande svensk sociolog vad jag vet, Johan Asplund skrev i en av sina böcker, åtminstone för mig tankeväckande, om det till synes paradoxala fenomenet asocial pratsamhet. Den pratglade kan ju annars lätt tas för att vara en mycket social person, nästan översocial och därmed påfrestande. 

Med Johans begreppspar (läs gärna boken där resonemanget återfinns, omslag med titel ovan, för ovanlighetens skull en underhållande sociologi) fick jag äntligen personer på plats som jag mött och känt genom åren: pratsamma sådana. Mycket pratsamma. Utrustade med ett välsmort munläder. 

Men därför, förstod jag nu, inte sökande kontakt utan tvärtom. Ergo, asociala. Något som de själva förmodligen aldrig skulle gå med på. Personer om vilka det kunde sägas, nästan med förtjusning: "Han är ju så trevlig och öppen."

I mina ögon, och då uttalar jag mig både genom praktisk erfarenhet och som tidigare ledarskapsforskare, är orden "bra" och "ledarskap" oskiljaktiga. They go together as horse and carriage som Sinatra sjöng. Det låter konstigt och motsägelsefullt i mina öron, för att tillämpa en sen wittgensteinsk språkteori efter Tractatus, som pragmatiskt säger att man hör när det är fel, att tala om ett dåligt ledarskap. 

Om vi överhuvudtaget kan fastställa att ett ledarskap föreligger, så är det per definition något gott. Dåliga chefer, chäfer, har vi däremot alla erfarenhet av. Dylika figurer går det ju tretton på dussinet. Men då är de inga ledare. 

Som chef har man betalt för att ha med andra människor att göra. En chef som besitter ledarskapsegenskaper äger en god, kommunikativ förmåga  - ser och hör andra människor. Tar dem på allvar på ett icke-manipulativt sätt. 

Jag har mött motsatsen till det ovan anförda. På Högskolan i Gävle gled Ålen omkring, ett praktexempel på asocialt chefskap, kunde användas i seriösa ledarskapsutbildningar som något absolut förbjudet. Han pratade inte mycket, tvärtom förtegen och agerade i det tysta. Bakom ryggen på medarbetarna. Aldrig öppna kort. Aldrig någon redovisning av hur han tänkte och argumenterade. Sluten och stängd, ett autistiskt kommunikationsmönster. 

Hal som en ål, slingrade sig och gled undan. Kallades även Ormen. Och Gortexgåsen. Kärt barn har många namn. Alltid klädd i Gortex. Och som en gås: allt rann av honom.

I det välavlönade uppdraget, hela tiden förlängdes detta som om det var en tjänst och icke ett uppdrag, ingick förstås relationer med medarbetare. Men det var som om han var levande död, en zombie, när man kom i närheten av honom. Mycket obehagligt att försöka relatera sig till en sådan inkapslad figur. Man fick lust att sticka honom i armen med en nål. Ett uttryckslöst ansikte. Slappt kroppsspråk, hängande armar.

Och när man som facklig företrädare tvingades att sitta mitt emot honom i förhandling: ingenting bet. Han påminde om stryktåliga boxare som utdelar få slag. Men verkar kunna tåla hur mycket som helst. Utan att syna golvet. Eller tappa fattningen. 

En kollega menade, i ett mer eller mindre förtvivlat förklaringsförsök, att Ålen förtjänade diagnosen sadomasochist. Han mådde som bäst när han utsattes för kritik och blev påhoppad - njöt av verbalt smisk. En udda personlighetsläggning.

Jag tror inte det. För han straffade lömigt nog kritiker i lönekuvertet. Något han kunde göra i och med den individuella (personliga) lönesättningen. Detta snedvridande lönesystem. Till saken hör att jag alla år som facklig representant slogs mot idén om lönesättande samtal. Att chefen efter ett lönesamtal med den enskilde medarbetaren direkt sätter lönen. Att låta Ålen sätta lön på sådana premisser utan någon facklig inblandning?! Mörker. 

Ett asocialt chefskap utövades som var direkt ohälsosamt för dem, oss, som utsattes för det. Skadligt för den psykosociala arbetsmiljön. Och man frågar sig i sitt stilla sinne hur en högskoleledning kan tillåta en sådan för uppdraget olämplig person att fortsätta vara chef. Vi framförde från fackets sida våra synpunkter om honom direkt till ledningen. Men han fick hållas. 

Åla vidare.