Den trötta blicken faller på en artikel, ännu en i samma ämne, om sömnlöshet som påstås vara ett allvarligt folkhälsoproblem i detta avlånga land:
https://www.gd.se/artikel/gavleborg/gavle/somnloshet-ett-folkhalsoproblem-experttips-for-battre-somnhygien-manga-skams-for-att-prata-om-det-6
Det svenska folket må vara sömngångare när det gäller politiska frågor. Men uppenbart annars rödögt klarvaket. Om man skall skoja till det. Och tro på forskarna.
Själv har jag lidit av dålig sömn, eller sovit alldeles för lite, svårt att bestämma mig för hur orden skall läggas för att mer precist och rättvisande ringa in vad vad det egentligen handlar om, sedan jag släpade mig fram i andra ring i gymnasiet på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk.
Jag kan, trots mitt numera allt sämre minne, nästan på dagen, jag menar förstås natten, slå fast när det hela började. Och sedan har de vita nätterna, som de romantiska fransmännen poetiskt säger, fyllt mitt liv. Ända fram till nu.
Inte har det hjälpt med terapi eller Mogadon. Yoga eller svart ögonbindel. Intensivt springa på stället strax före sänggåendet. Rabbla Värmlands alla städer. Läsa Ann Jäderlund. Eller någon akademisk avhandling. Det sistnämnda dock snarast ledande till irritation och inte avslappning. Akademikerna skriver ju för det mesta så illa att mjölken skär sig.
Jag har några gånger krönikerat om hur jag har det med sömnen. Att vi inte kommer överens. Denne bökige son till Nyx (natten) och tvillingbror med Thanatos (döden). Mötts varje gång av ett väldigt, positivt gensvar från läsare. Ingen som muttrat, som jag förr kunde få höra från de inbilska sjusovarna: - Det är väl bara att sova?! Sov, för guds skull!
Varför dessa sömnsvårigheter, om jag nu väljer det ordet, i Skriftställarens fall?
En psykoanalytiker, med Freud på plats, kunde tolka det som att det handlar om rädsla för själva insomnandet. Skräck för att aldrig vakna mer. Att somna in är att dö. Ett slutgiltigt God natt. Minns som jag ovan skrev att Hypnos, sömnens gud, är tvillingbror med Thanatos.
I Sandviken fanns i mitt lilla pojkrum, som det hette, en uppfällbar bäddsoffa som tog upp det mesta av utrymmet. (Grammofonen hängde på väggen.) På en teckning jag fastnade i gled locket till en dylik igen över den i soffan liggande. En arm stack ut. Så jag kunde ha skyllt på det, att jag inte vågade sova. För i den soffan, associationen går till en likkista, började ju mina sömnproblem.
En glad lax kanske skulle betona att man vill ju leva livet varje sekund. Sedan får man ju sova i evigheters evighet. Varför träna på döden redan nu? Varför kasta bort livet på att sova? När så mycket skoj finns att göra. Skippa sömnen! Klackarna i taket! Gasen i botten!
En gammal marxist med klasskampen för de röda (!) ögonen: industrisamhällets påfund, detta att vi måste sova som en stock om natten och helst åtta timmar. Sova för att som fabriksmänniska och löneslav utvilad kunna stå vid maskinen och producera vinst åt de slemma utsugarna.
Så att inte sova blir i det grottekvarnsperspektivet en protest och aktiv handling. Att vara trött på arbetstid en olydnadsakt. Gäspa och hör inte vad basen säger! Du missar ändå ingenting.
En borde inte sova när natten faller på, som det heter i den vackra visan med text av Jeremias i Tröstlösa. Man borde inte. Men man måste. Det påstår åtminstone de självutnämnda sömnexperterna. Jag blir sömnig av alla goda råd från dem när det gäller att sovandet. Rena medicinen. Så jag fortsätter att följa forskningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar