Jag minns det alltför väl från mina år på Sociologiska Institutionen vid Uppsala Universitet: ingen, säger ingen, ville ikläda sig rollen som prefekt. Den post som i dag, i avakademiseringens och historielöshetens istid, döpts om till "avdelningschef". Det krävdes nästan att det drogs sticka bland alla ovilliga. Uppdraget uppfattades som en tung plikt, att likna vid militärtjänstgöring. Inget önskvärt men gick inte att komma ifrån. Det måste bara göras.
Efter tillsättning spelade prefekten en minst sagt undanskymd, oviktig roll. Mest en symbolfigur. Chef? Med makt över oss andra? Definitivt inte! Uteslutet i den akademiska, meritokratiska miljö som stod horisontellt stabil, naturligtvis inga chefsfasoner tillåtna där.
Prefekten hade inget som helst inflytande över lönesättningen. Det här utspelade sig innan otyget med "individuell" lönesättning infördes. Och med det chefer som subjektivt kunde bedöma - belöna och bestraffa - den enskilde medarbetaren.
Prefekten hade inget som helst inflytande över lönesättningen. Det här utspelade sig innan otyget med "individuell" lönesättning infördes. Och med det chefer som subjektivt kunde bedöma - belöna och bestraffa - den enskilde medarbetaren.
Alla ville forska i Uppsala, undervisning kom i andra hand (de sedermera inrättade regionala högskolorna var, till skillnad från de danska motsvarigheterna, undervisningsbaserade med en oansenlig andel forskning), mycket långt därefter en administrativ befattning. Och då som ett tidsbegränsat, det vill säga upphörande uppdrag. Att roteras mellan olika motsträviga kolleger.
Jag såg det som illavarslande, nästan som ett tecken i skyn, när kolleger, detta långt efter Uppsala, plötsligt ville bli chefer. Till och med strävade efter det. Det indikerade en förändrad inställning. Jag säger inte att det var misslyckade forskare som aspirerade på chefsposter. Så långt sträcker jag mig inte. (Dock, som chef "slipper" man skriva något annat än internt trams.) Men någonting berättade det, som det vore värt att borra mer i. Bortom de hugade individerna och deras skäl.
Chef kan man bara bli om organisationsstrukturen tillåter det. Att positionen finns. New Public Management infördes inom offentlig sektor. På min högskola, det som kom att bli min sista arbetsplats, inrättades akademier (sic!) och inom dessa avdelningar. Det tillsattes chefer, med väl tilltagna uppdragstillägg. Inifrån de egna leden. Aspiranter fanns.
Ett stort, besvärligt och bestående problem framkallades genom att det rekryterades chefer som fullkomligt saknade ledarskapsförmåga. Under mina år som lokal ordförande i Saco och universitetslärarförbundet innebar detta ett energikrävande och tidsslukande problem. Stal utrymme från det jag tyckte att vi skulle och borde ägna oss åt: de traditionellt fackliga spörsmålen. Men så fungerade det inte i en de dåliga chefernas högskola.
Det dåliga chefskapet genererade konflikter som inte hanterades. Inte löstes, utan stannade kvar och bet sig fast. Usel psykosocial arbetsmiljö var förhärskande på olika håll i organisationen. Det visade också enkäter som dock aldrig togs på allvar och ledde till några åtgärder från ledningens sida, tvärtom hölls cheferna om ryggen och skadeslösa.
Godtycklig, snedvriden och för många frustrerande lönesättning blev legio när den individuella lönesättningen infördes. Odisputerade chefer, min sista avdelningschef var licentiat med en klen lic-avhandling i bagaget och hade inte skrivit en rad på gud vet när, kunde plötsligt lönevärdera doktorerade medarbetare, till och med professorer. Och joxa med egna värderingsgrunder. (Jag fick höra av licentiaten att jag hade varit "kritisk", vilket uppenbart legat mig lönemässigt i fatet.)
Det räckte inte längre med att man var professionell och kompetent i sin yrkesutövning. Man förväntades även vara lojal och gemenskapsunderhållande, flyta runt och kallprata - som om man inte befann sig på en arbetsplats.
Själv klandrades jag av en kvinnlig chef - odisputerad adjunkt som kraftigt lönehöjde andra odisputerade adjunkter som aldrig skrev en rad förutom i bästa fall bordsvisor till personalfesterna - för att jag inte oftare drack kaffe med kollegerna på avdelningen och umgicks, "visade mig", utan höll mig för mig själv.
Godtycklig, snedvriden och för många frustrerande lönesättning blev legio när den individuella lönesättningen infördes. Odisputerade chefer, min sista avdelningschef var licentiat med en klen lic-avhandling i bagaget och hade inte skrivit en rad på gud vet när, kunde plötsligt lönevärdera doktorerade medarbetare, till och med professorer. Och joxa med egna värderingsgrunder. (Jag fick höra av licentiaten att jag hade varit "kritisk", vilket uppenbart legat mig lönemässigt i fatet.)
Det räckte inte längre med att man var professionell och kompetent i sin yrkesutövning. Man förväntades även vara lojal och gemenskapsunderhållande, flyta runt och kallprata - som om man inte befann sig på en arbetsplats.
Själv klandrades jag av en kvinnlig chef - odisputerad adjunkt som kraftigt lönehöjde andra odisputerade adjunkter som aldrig skrev en rad förutom i bästa fall bordsvisor till personalfesterna - för att jag inte oftare drack kaffe med kollegerna på avdelningen och umgicks, "visade mig", utan höll mig för mig själv.
"Jag har inte tid", klippte jag av. "Jag måste arbeta." Jag döpte henne omgående till "Trivselfascisten". Något hon sedermera upplystes om av en som ville ställa sig in och viskade i hennes öra.
Hållen för att vara illojal och asocial, allt enligt den lönebestämmande chefen, straffades man i lönekuvertet. Vi fackliga förhandlare kunde i central, kollektiv förhandling korrigera de allra värsta avarterna. Men vi hade svårt att genomgående komma åt omotiverat orättvist höga löner. Vi tvekade i förekommande fall att kräva sänkningar, fast det fanns starka skäl för det. En fackförening som sänker löner, det ser ju inte bra ut.
Det var inte bara en natt som jag låg sömnlös. Jag kände mig otillräcklig och maktlös. Tilläggas bör att jag inte hade heltid som ordförande. Jag ville som gammal tradeunionist i mitt tänkande inte ha det. Inga ombudsmän anställda på heltid som avskärmar sig från medlemmarna och inte delar deras villkor! (https://universitetslararen.se/2015/06/08/ingen-avundas-fackpampens-vardag/?hilite=%27lasse%27%2C%27ekstrand%27)
Sammantaget vill jag beskriva det som skedde som en utbredd deprofessionalisering.
(Samma tendens på sjukhus och i medieföretag, arbetsplatser där professionella finns: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=18772) Med tillämpandet av för verksamheten irrelevanta kriterier i lönesättningen. Och i behandlingen av medarbetarna. Kritik fördömdes, inte bara i mitt fall. Underdånighet, tigande och svansviftande uppmuntrades. Motverkande verksamhetsutveckling - som bara kan ske där det är högt i tak.
(Samma tendens på sjukhus och i medieföretag, arbetsplatser där professionella finns: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=18772) Med tillämpandet av för verksamheten irrelevanta kriterier i lönesättningen. Och i behandlingen av medarbetarna. Kritik fördömdes, inte bara i mitt fall. Underdånighet, tigande och svansviftande uppmuntrades. Motverkande verksamhetsutveckling - som bara kan ske där det är högt i tak.
Ständigt uppvaktades vi i facket av medlemmar, så gott som samtliga rädda att öppet träda fram i den rädslans och tystnadens kultur som fått fäste, och som for illa som en konsekvens av det dåliga chefskapet. Särskilt tydligt blev det vid uppsägningar. Vi fackliga tvingades att gå in som något slags ställföreträdande chefer. För att lugna och trösta, finnas till hands. De chefer som borde funnits där för sina medarbetare hade abdikerat. De klarade helt enkelt inte sin uppgift. De svek, höll sig fegt undan.
För mig som forskade och undervisade om ledarskap blev det särskilt plågsamt att tvingas bevittna denna ledarskapsbrist. Att cheferna återkommande skickades på kurs för dyra skattemedel hjälpte inte. De återkom och betedde sig som om inget hänt. De var helt enkelt olämpliga från början. Borde aldrig blivit chefer.
”Professionella medarbetare behöver ingen chef”, skrev jag en gång. Jag vidhåller. Det behövs människor som håller reda på ekonomi och lokaler. Men ledarskapet i en särpräglad organisation som en högskola skall och måste vara kollegialt. Följande ledstjärnan primus inter pares (odisputerade "chefer" innebär raka motsatsen med uppenbar risk för medelmåttornas tyranni) och baserat på det självstyre som professionella medarbetare förmår utöva.
Ledarskapet är alltid situationsanpassat. En högskola är ingen fabrik med producerande hjon. Borde inte betraktas som en sådan.
Ledarskapet är alltid situationsanpassat. En högskola är ingen fabrik med producerande hjon. Borde inte betraktas som en sådan.
Nå, jag är inte naiv. Klockan kan inte vridas tillbaka. Cheferna lär bli kvar. De olämpliga.
Fotnot. Det var en debattartikel som drev mig till tangentbordet: https://universitetslararen.se/2018/09/24/vem-vill-egentligen-vara-chef-inom-den-hogre-utbildningen/
En av undertecknarna, Åsa Morberg, tidigare "akademichef" på Högskolan i Gävle (bilden), en av de absolut sämsta chefer jag någonsin hade att göra med under mitt långa yrkesliv. Och det vill inte säga lite, jag lovar. Den andra undertecknaren ledarskapskonsult, expert på hästar eller om det var hundar.
Fotnot. Det var en debattartikel som drev mig till tangentbordet: https://universitetslararen.se/2018/09/24/vem-vill-egentligen-vara-chef-inom-den-hogre-utbildningen/
En av undertecknarna, Åsa Morberg, tidigare "akademichef" på Högskolan i Gävle (bilden), en av de absolut sämsta chefer jag någonsin hade att göra med under mitt långa yrkesliv. Och det vill inte säga lite, jag lovar. Den andra undertecknaren ledarskapskonsult, expert på hästar eller om det var hundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar