Höstterminen 1993 var jag inbjuden som gästprofessor till Berlin. Det mytomspunna studentrevoltens Freie Universität (FU) med den karismatiske Rudi Dutschke som en av de uppburna ledarna den gången på 60-talet. De fullsmockade, stormiga stormötena i aulan (bilden) i Henry-Ford-Bau, där legendarer som Herbert Marcuse kunde medverka.
Samtidigt som jag skriver detta, läser jag som av en händelse om den teoretiskt modige, odisciplinerade och mycket stimulerande Marcuse och hans ambition att förena Marx och Freud i Stephen R C Hicks, Postmodernismens förklaring (2017). En av de böcker som satt outplånliga spår i mig är för övrigt Marcuses Den endimensionella människan. Läst för ett halvt sekel sedan, nästan varenda rad understruken med kulspetspenna.
Kårhusockupationen i Stockholm framstår vid en jämförelse med studentrevolten vid FU, eller den i Paris icke att förglömma, som en politiskt harmlös fjutt eller ett vådaskott i den egna foten. Ockupera sitt eget kårhus, tja ... "Revolutionärerna" var väl också inne på att ockupera Operan. I say no more ...
Aldrig trodde jag att jag skulle få vistas vid FU, inget jag ens vågat drömma om - hur skulle det kunna bli så? Men så blev det. Och en produktiv, med innehållsrika dagar av reflekterande och skrivande, höst blev det, inte så långt efter Murens fall och återföreningen (Anschluss, som DDR-folket i öst sade.) Dokumenterad i boken Nätternas natt. Höst i Berlin. (Korpen 1994)
En melankoliskt färgad, frestande att skriva tysk bok. Med en grundton av Der Untergang des Abendlandes. En oroad bok med höst- och krigsstämning. Skriven i den lilla lägenheten på Alte Jacobstraße i Kreuzberg.
Samma höst bjuden på lunch med vidhängande samtal, som ordentligt förlängde och samtidigt lyfte måltiden, hemma hos Frigga och Wolf Haug i deras hus i Zehlendorf. Vänsterikoner som jag läst, framförallt Wolf, som röd student i Uppsala - aldrig tänkt att jag skulle få äran att möta och samtala med i det verkliga livet.
Jag minns att de hade ett hembiträde som satt med vid bordet, nyfiket undrade varför jag kommit till Berlin och vem jag var. På kvällen bevistades ett framåtsyftande, högintressant seminarium som Frigga ledde vid filosofiska institutionen om arbetsbegreppet.
En skimrande, varm höst som stannat kvar i minnet och hjärtat, en direkt avgörande höst. Man föds inte till berlinare, man blir det, heter det. Den hösten blev jag för alltid berlinare.
Efter hösten 1993 har jag dragit till Berlin minst ett par gånger per år. Något jag känt att jag bara måste göra. Återvänt till campus, där upprorsandan sitter i väggarna, den frihetliga FU-kulturen har överlevt strömlinjeformande försök från fyrkantiga politruker, inklusive försök att få ut alla överliggare. I korridorerna scannat samma väggar med affischer om högintressanta workshops, Ringvorlesungen och hastigt påkallade studentdemonstrationer, liksom hösten 93.
Som om tiden hejdat sig i sitt lopp. En mycket tilltalande känsla, för självklart var det bättre förr!
Varje gång har jag tagit mig till Rudis grav och lyft på kepsen, han ligger ju begravd i den förnäma stadsdelen Dahlem där FU håller till, på St. Annen-Kirchhof. En hedersgrav har han fått av staden Berlin. Och en gata på campus uppkallad efter sig. (Även en gata som symboliskt nog löper förbi Springerhuset i Berlin Mitte, föregicks av protester från äldre berlinare - döpa en gata efter ett utomparlamentariskt, samhällskritiskt rödskägg!) Man observerar en gatuskylt med hans namn på från mensan där jag brukar sitta och skriva.
Jag har lekt med tanken fråga någon av studenterna - de ser allt yngre ut för varje gång - vid något av de närliggande borden vad de vet om Rudi. Vad de spontant tänker när de hör hans namn. Men avstått. Kanske rädd möta tomma blickar och oförståelse.
Något smyger sig in i sinnet. Som aldrig annars. Jag omsluts. Stimuleras. You´re The Inspiration, som Chicago sjunger. Det är FU, det. Som om ett järngrepp runt huvudet lossnar, tanken släpps fri.
Tjugofem år har gått sedan hösten 1993, ett kvarts sekel. En sommarvarm höst med färgsprakande träd i Sverige när jag skriver detta. Dags för ännu en resa till Berlin. Och inte den sista. Aldrig i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar