En kvinna jag känner och som bor i ett invandrartätt område i Gefle attackerades med en armbåge i sidan nyligen en kväll när hon var på väg in i trappuppgången. Attacken svarade småungar i flock för, hetsade av äldre kompisar. Hon lyckades samla ihop sig och ta sig in i lägenheten, upplevde det hela förstås som mycket obehagligt. Tryggheten med ens borta, detta att inte ens kunna känna sig trygg och fredad där man bor, något som borde vara självklart.
Mutti härstammade från Turkiet och var student på en kurs i kultursociologi, skarp i huvudet, en av de bästa studenter jag någonsin hade på mina kurser, en intellektuell ända ut i fingerspetsarna, beläst som få. Utslängd som systemkritiker från sitt hemland och förbjuden återvända på livstid, han vistades en tid i Sovjetunionen, sedan erbjöds han uppehållstillstånd i DDR där han också befann sig några år.
Jag skrev kritiskt om DDR efter den så kallade realsocialismens fall, Mutti läste men anförde inga invändningar, jag minns ett långt samtal på ett kafé i Gamla Stan i Stockholm. Han kunde ju haft sådana, om han känt att han stod i tacksamhetsskuld gentemot Honecker och hans hejdukar. Men, icke. Han var intellektuellt hederlig.
Mutti, bosatt utanför Stockholm, skrev en berörande uppsats som jag handledde om den inre exil han kastats ut i, känslan av att inte höra hemma någonstans. Rotlös och hemlös trots ett ordnat liv med bostad och inkomst.
Författaren Jürgen Fuchs (bilden) var dissident i DDR. Västtyskland köpte honom fri, såsom den västtyska staten gjorde med vissa "republikfiender", han flyttade till Västberlin, krasslig efter en nedbrytande tid i Stasi-fängelset Hohenschönhausen (under en rundvandring där kunde jag besöka hans cell med fönsterglas som omöjliggjorde att den inlåste tittade ut och kunde orientera sig om tiden på dygnet) i Östberlin, avled i cancer som man med goda skäl tror framkallats av strålning i fängelset. Han var inte den ende dissident man misstänker bestrålades.
DDR hade kvitterat ut en ansenlig summa pengar för honom, men Stasi trakasserade honom likafullt när han väl var på västtysk mark. Lät honom inte vara i fred. Han kunde inte slappna av och känna sig hemmastadd.
Författarkollegan och Nobelpristagaren Herta Müller rönte samma öde. Hon emigrerade från Rumänien, förtrycket och förföljelsen från den rumänska och mer brutala motsvarigheten till Stasi, Securitate, men slapp ändå inte undan. Plågoandarna dök oanmälda upp vid offentliga uppläsningar hon hade i Tyskland och störde, ständigt påmindes hon och släpptes inte fri. Ett nytt och fritt liv efter Rumänien var inte oreserverat möjligt.
Filosofen Hannah Arendt, själv flykting i USA, skrev om varandet i världen, vad det innebär. Inte för inte var Martin Heidegger, sysslade med samma problematik, hennes läromästare.
Kvinnan i Gefle, Fuchs och Müller blir för mig illustrationer av hemlöshet på ett djupare plan, den ofrivilliga hemlösheten blir deras varande i världen, deras öde. De har berövats trygghet, fråntagits sitt inre hem.
Hemlöshet urholkar tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar