Vet du när Skäggevara dog?

Tidigt 70-tal i Den eviga ungdomens stad. Mycket enkelt boende på Kolargatan, inte rivningskåk direkt men inte så långt därifrån, tillsammans med psykologistuderande hustru och nyfödd dotter. Dusch i källaren. Men det hade jag under mina tidiga år också i Sandviken. Så det upplevs inte som någon olägenhet. Inte så kul om vintern, förstås, att behöva kila utomhus och runt knuten för att ta sig ned i källaren.

En förmiddag med de övriga i familjen bortresta till svärföräldrarna sitter jag djupt koncentrerad och pluggar vid köksbordet. Nationalekonomi, vill jag minnas. Jag var inte ensam om att ha problem med mikroteorin i detta ämne. På föreläsningarna utbröt ganska så infekterade diskussioner med föreläsaren på kursen. Pålästa, kritiska rödskägg bland oss studenter. En mardröm för inte få så föreläsare som varit vana vid att ostört bara lunka på. 

Intressant nog hölls passen nästgårds till gamla Asis, en vördnadsbjudande byggnad med utsikt mot Fyrisån. Jag hade hört ruskiga skrönor om läkarstuderanden som käkade lunchmackor samtidigt som de skar i lik. 

Runt hörnet trivsamma kafé Fågelsången. På andra sidan fågeldammen anrika Flustret, som sedermera skulle komma att brinna. Granne med Bollhuset, där det skamliga mötet hölls om att stänga dörren för judiska flyktingar, medicinstudenter, undan nazisterna. En riktig skamfläck i det stolta universitetets historia. 

Det knackar försiktigt på dörren. Jag vill inte bli störd, masar mig långsamt, smått irriterad, bort mot dörren. Utanför en sliten man i övre medelåldern med en bunt papper under armen. Prydligt klädd i överrock och hatt, men omgiven av en svag doft av destillerade drycker. Osökt går tanken till den sorgliga huvudpersonen i En handelsresandes död. En nasare i utförsbacken. 

- God dag min bäste herre, jag tillhandahåller lexika till förmånligt pris. Får jag komma in och visa herrn vad jag har att erbjuda?
- Nej, jag behöver inget lexikon. Jag klarar mig bra ändå.
- Säkert?
- Absolut.
- Aha, då är herrn tämligen unik, om jag så må säga. Alla behöver ju uppslagsböcker.
- Inte jag.

Han kikar förbi mig in i köket, ögonen fastnar på en affisch med Che Guevaras ikoniserade nuna på väggen. Han ser sin chans, smått triumferande min:

- Vet du när Skäggevara dog, då? 

Jag skrev trebetygsuppsats om Latinamerika och Kuba. Så om det är något jag vet, så är det det:

- 9 oktober 1967. 

Mannen utanför dörren står handfallen. Men så kikar han ned i sina papper:

- Heter du Lars-Gösta?! (Bindestrecket satte han dit själv, det bindestreck som min mor benhårt förvägrade pappa Gösta när jag skulle döpas.)

- Ja.

- Fy fan, vad fult.

Dörren går igen, han knallar skyndsamt bort mot en begagnad SAAB.

Tillbaka till böckerna.

Bild: Alberto Korda