Jag minns när jag för ett antal år sedan var uppe i Skellefteå och föreläste för ungdomar. Vid lunchen berättade de om kompisar som tagit sitt liv. De kunde räkna upp den ena efter den andra i den nära bekantskapskretsen. Det bekom mig mycket illa. Och jag tystnade där vid bordet. Visste inte vad jag skulle säga.
Och det gör ont i hjärtat denna vintriga måndag att läsa detta:
https://www.gd.se/artikel/gavleborg/allt-fler-barn-i-gavleborg-ater-antidepressiv-medicin-fordubbling-pa-tio-ar
Det låter så enkelt, så förbaskat enkelt: Stoppa i de ledsna, eller för den delen rastlösa och oroliga, barnen medicin. I det senare fallet vet jag föräldrar som utsatts för ren och skär utpressning. Om de inte gått med på diagnostisering, "Asperger" eller "hyperaktiv", och efterföljande medicinering av sina barn, har de inte erbjudits någon annan "hjälp". Kniven mot strupen. Vad skulle de i sin utsatthet göra? Och kräva?
Snabba ryck från den hårt belastade vårdapparatens sida: vänta inte, förskriv och sätt i gång med medicineringen - biverkningar, tja? Visserligen talas det pliktskyldigt om att man inte "bara" skall medicinera. Även "terapi" skall ingå. Det brukar låta så. Men vilket slags terapi, frågar man sig omedelbart.
KBT? Detta mumbojumbo som beteendemanipulerar och flyttar symtom. Kortsiktiga, övergående effekter. All annan, riktig terapi för dyr, förstås. Och för tidskrävande. Psykiatri som akutmedicin.
Förlåt en enfaldig och naiv: Kanske borde man lyssna lyhört, tålmodigt och empatiskt till dessa sköra barn, och hur de har det, innan man proppar i dem medicin med delvis oöverskådliga biverkningar? Själen reagerar som bekant inte på psykofarmaka. Och hur påverkas den behandlades personlighet? På sikt? Självbilden?
Mås det bättre på ett djupare plan? Och mot bakgrund av att man förhoppningsvis skall leva ett långt liv, ett liv som fortsätter efter barndomen.
Misstänksam blir jag, alltid blivit, när vitrockar, psykiatriker, är iblandade och besitter makt. Med få terapitimmar i utbildningen. Medicinskt inriktade, biokemiskt orienterade. Även om de kan hänga på, utan det betyder något, ordet "miljö" när de resonerar. Resultatfascister har jag kallat dem. De vill se resultat, mätbara sådana. Är man inte nöjd, byter man bara medicin eller laborerar med dosen. Huvudsaken att man får resultat.
Enskilda barn utsätts för behandling. Men om man, som undertecknad, uppfattar det i ett relationistiskt perspektiv? Ett perspektiv som fokuserar på att det inte är barnet som är sjukt, utan familjen. Barnet blir ofrivilligt bärare av det som inte är barnets ansvar. Enklare och billigare att behandla enskilda individer förstås, än sociala system. Och den psykiatriska tankefigur som dikterar att det alltid är individer som är sjuka kan orubbad bestå.
Den mörka samtid vi dväljs i spelar roll. Hur kunde man undgå att känna sig bedrövad om man inte är helt avstängd? Allt man hör om, allt man ser på skärmen. Krig och elände. Klimatet. Arbetslöshet och utslagning. Nära till hands att hamna i uppgivenhet och känslor av framtidslöshet. Det pratade ungdomarna i Skellefteå om där vid lunchbordet. De som tagit sitt liv såg ingen mening med att fortsätta leva.
Antipsykiatern Ronald Laings kloka ord återkommer till mig: de som sätter diagnos på andra, det är de verkligt sjuka.
Nota bene: jag har oprecist och osofistikerat använt ordet "sjuk". Ett ord jag i detta sammanhang brukar undvika. Att jag ändå upprepat skriver det förklaras av upprördheten som vaknade när jag läste artikeln som det ovan länkas till. Jag finner i hastigheten inget bättre ord.
Lästips:
David Cooper, Död åt familjen, Aldus/Bonnier 1971
Dan Stiwne, red., Existens och psykisk hälsa - om hur liv och levnad förhåller sig till hälsa och ohälsa, Studentlitteratur 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar