Jag ser med andan i halsen den brittiska serien Bodyguard på Netflix. En kokande samtidsbrygd om konspirationer och terrorattacker i London. Spänning så det förslår. Gastkramande. Man sitter som klistrad och följer nagelbitande avsnitt på avsnitt, sex sammanlagt, utan att kunna avbryta.
Inte är det uppbyggligt och bra för sinnet, men verklighetsnära och illustrativt. Terrorhot från jihadister och självmordsbombare som möjliggör ökad, förfinad övervakning av alla. Storebror ser dig. Du kommer inte undan.
Politiker och poliser som mörkar och trixar. I total avsaknad av moral och minsta respekt för rättssamhället. Samarbetar med grova kriminella. Tjänst mot gentjänst. Medier som tjänstvilligt spelar med. Låtsas som om det är något annat som pågår. Något för allmänheten, detta medborgarna sammanklumpande begrepp, genomskinligt.
Påminner om den lysande danska tv-serien Borgen.
Folket, du och jag, reducerat till blott staffagefigurer, anonym publik till det föga lustiga spektakel som pågår bortom vårt inflytande. Som i verkligheten. I åskådardemokratin.
Arma folk. Går och röstar vart fjärde år och det fortfarande trots allt svek och bedrägeri från politikernas sida. Alla brutna löften och skämt valfläsk. Agerar som om vi trodde att det betydde något att vi likt lojt boskap knallar till valurnorna.
Som om någon i den politiska kasten brydde sig om vad vi röstar på. (Själv röstvägrar jag.)
Vafalls?! En miljon lade sin röst på det förskräckliga nasse- SD? Det måste vara fel. Kanske allvarligt fel på dessa en miljon. Hur bortförklara dem? En samling losers? De faller utanför den påbjuda ramen. De gör inte som de ska enligt manualen. De stör.
Symbios råder mellan politiker och journalister. De behöver varandra. Sådana där Mats Knutsson-journalister med sina ytliga kommentarer som skänker legitimitet åt åskådardemokratin. Såtillvida är han oumbärlig. Den tunnhårige figuren i Expressen som tidigare var på SVT. K G någonting. Av somliga elakt nog kallad Fula gubben. För sitt utseendes skull.
Beskåda - inget mer. Folket, du och jag, skall hålla sig på mattan. Hållas ofritt. Det gagnar det rådande systemet. Vi tillåts demonstrera och skandera någon gång. Så att illusionen om demokrati hålls vid liv.
Det är i det här perspektivet som motståndet mot medborgarlön kommer in. Ingen dra åt helvete-kassa som öppnar för något annat än underkastelse! Inga fria medborgare som plötsligt kunde ta sin hatt och gå. Det vill makten inte ha, nej - för guds skull. Tummen i ögat. Rädsla som tjänar status quo. Rädsla för bestraffning eller arbetslöshet.
Miljarder på miljarder och ännu fler miljarder av skattemedel pumpas in i Arbetsförmedlingen, denna koloss på lerfötter, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Meningslösa åtgärder, totalt meningslösa. Men sysselsättningsskapande för alla dem som förvaltar systemet, de som lever på arbetslösheten.
Enbart för att få det att se ut som om man gör något. Symbolpolitik, som Ylva Johansson givit ett ansikte. Pengar som kunde användas till en medborgarlön.
Fria medborgare - glöm det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar