Över min säng i den lilla lägenheten på Barrsätragatan i Sandviken tavlan som någon skolad surpelle kanske skulle frestas avfärda som kitsch: skyddsängeln som vaktar över de intet ont anande barnen
Min salig mor brukade säga: - Jag har Gud med mig. När något otäckt kunde hänt. En olycka. Hon menade att en skyddsängel hållit sina skyddande vingar över henne.
Faran är ju ständigt närvarande i vardagen. Bilden med barnen och ängeln rymmer även latent hotande sjukdom och död.
Denna grå och dimmiga decemberdag strax innan jul varit upp till Onkologen på Gävle Sjukhus för att överräcka en flaska glögg till henne som jag kallar min skyddsängel: sjuksköterskan Lena.
Glögg till jul. Vitt vin eller något bubbel till sommaren. Det har blivit tradition för mig att göra så.
Jag vet inte hur hon skulle reagera om jag uteblev. Men hon blir lika glad varje gång jag stövlar in på hennes tjänsterum i slutet av korridoren. Passerar väntrummet där ängsliga patienter väntar på att bli inropade. Tv eller radio som högljutt står på.
I tjugo år har vi haft kontakt. Ända sedan mitt insjuknande och jag efter diagnos hamnade hos Onkologen i Gävle. Ganska snart överflyttning till Akademiska i Upsala efter reviderad diagnos. Tumörens subtyp hittades - tack och lov.
Kontakten med Lena har bestått.
Det har varit så viktigt för mig. Känslan veta att hon finns där blott ett mejl eller telefonsamtal bort. Under alla år med tecken som kanske var illavarslande symtom. Det är så man reagerar när cancern bosatt sig i ens liv.
Och som jag orolig tyckte behövde följas upp. Då fanns Lena där. Bums ordnades remiss till provtagning eller tid hos onkolog. Aldrig några problem. Betryggande.
Under åren har jag kommit i kontakt med sjukvårdspersonal som utmärkt sig för motsatsen. Framkallat otrygghet. Onödig friktion. Termen lånad från en psykoterapeut jag glömt namnet på.
Enär Immunförsvaret är känsligt. Icke minst psykologiskt. Och lyhört.
Lena, en oskattbar gåva till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar