Nyårsbetraktelse: Vad hvilja socialdemokraterna?

Jag fick med mig socialdemokratin med modersmjölken. Min mamma var hundraprocentigt övertygad socialdemokrat. Hon växte upp under knappa förhållanden på Bruket i Sandviken. Livet ut behöll hon den samhällssyn och klasstillhörighet hon förvärvade då.

Vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben. Engagerad i olika kommunala nämnder. 1 maj-tågen gick hon i tills sjukdomen bröt ned henne och benen inte längre bar. För sin aldrig sviktande lojalitet tilldelades hon Hjalmar Branting-medaljen.

Mamma övergav aldrig socialdemokratin. Men däremot övergavs hon av den socialdemokrati hon med själ och hjärta försvarade. Vad hände egentligen? Varför sveks jämlikhetspolitik och samhällsförändrande ambitioner?

Övertogs partiet av högerfigurer? "Falska" sossar? Karriärister? Dambergare? Idealistiska förklaringar, skulle en sann marxist avfärda det. 

En lång övergivandeprocess kröntes med den så kallade januariöverenskommelsen. Till synes styrande princip makten till varje pris. Regeringsmakten som självändamål. S beredda att sälja ut hjärtefrågor för att få sitta kvar på taburetterna.

Rena förräderiet mot väljare och sympatisörer. 

Jan Lindhagen och Macke Nilssons angelägna debattbok ”Hotet mot arbetarrörelsen” kom redan på 1970-talet. I den drevs den enligt en sann marxist strukturella eller materiella tesen att själva samhällsutvecklingen i sig är den socialdemokratiska rörelsens fiende. 

Socialdemokratin föddes ur industrisamhället. Uppstod med fabrikerna. När samhället förändras, med det premisserna för socialdemokratins verkande, erfordras ett radikalt (!) nytänkande. Vart blev det av? 

Gunnar Adler-Karlsson, en gång uppburen tänkare inom socialdemokratin, siade om att den fulla sysselsättningen, en ledstjärna för S-politik, var ett övergående fenomen. S lyssnade inte, slog dövörat till. Den förkättrade arbetslinjen försvarades och görs så än i dag.

Från mitt mitt föräldrahem minns jag bonaden på väggen med texten ”Flinkt arbete leder snarast till vilan”. Det var då det. När de allra flesta heltidsarbetade.

Adler-Karlsson förfäktade införandet av en grundtrygghet, en generell medborgarlön. Viftades bort av S. Arbetslinjen skulle det inte tummas på.

Nu sitter vi där i den männniskoovärdiga gigekonomin med otrygga, tillfälliga anställningar. Ibland betalt per timme. I det läget är S inne på att tillsammans med borgerliga partier försämra arbetsrätten och urholka tryggheten ytterligare. Huvudlöst.

Verkligheten inom arbetsliv och samhälle knackar ihärdigt på men S öppnar inte dörren.

Det homogena brukssamhället tillhör historien. Med gemensamma värderingar och ett delat synsätt. Vilken är socialdemokratins roll i ett Sverige med uppkomsten av parallellsamhällen efter massinvandringen? 

Vilka gemensamma värderingar, det kunde kallas samhällets överjag, krävs i dag för att hålla samman samhället? Så att vi överhuvudtaget kan fortsätta att tala om ett samhälle. Förtjänar inte det en öppen diskussion?

En diskussion som den vardagliga kriminaliteten och allt skjutande ropar efter.

Sandviken där jag växte upp var ett mynt med två sidor. Den ena den konforma, trånga miljön där ingen tilläts sticka upp. Då var man ”händig”. Myntets andra sida tillhörigheten. Höra samman med andra. Tryggheten i kollektivet. 

Inte behöva vara ensam och utelämnad. 

Dessa det gamla årets sista dagar hör jag ljuden från ett samhälle som spricker och går sönder. Fabriksvisslan ljuder inte längre men varningssignaler manar oss. Människor är otrygga. Människor mår psykiskt dåligt. Hänvisas till sig själva.

Ensamheten större än någonsin.

Jag har en litografi med August Palm agiterande uppe i päronträdet. Han som 1882 retoriskt ställde frågan: ”Vad hvilja socialisterna?” Frågan högst berättigad i dag. Om vi inte bara definitivt skall avskriva S. Hävda att socialdemokratin spelat ut sin roll.

Vilket inte står mig främmande att göra. 

S borde svara på mäster Palms fråga: - Vad hvilja ni? Egentligen? Förmodligen blir det krympande partiet svaret skyldigt. Kanske det icke gives något hållbart svar?