Återigen på Akademiska Sjukhuset i Upsala som kommit att bli ett återkommande inslag i mitt liv. Vaktmästare tjänstgjorde jag som nere i de långa, slingrande kulvertarna. En sammanhållning jag inte upplevde på någon annan arbetsplats.
En chef som ingen annan. Försvarade oss, nästan längst ned i sjukhushierarkin, i vått och torrt. Mot vilket högdjur det än månde vara. Så där som riktiga chefer skall göra.
Sommaren 1969. Många studenter var vi som iklädda blå slips, grå skjorta och vit kort rock drog sängar därnere i kulvertarna. Många öl blev det, om sanningen skall fram, om kvällarna i studentkorridoren på Djäknegatan. Högljudda politiska diskussioner.
Sedan efter tre decennier patient. Onkologen, slitna lokaler med ångest i väggarna. Hematologen, high-tech. Isolerad på en avdelning på den sistnämnda kliniken kunde jag snappa upp bandyljuden från klassiska Studenternas inte så långt borta.
Plitade i sängen ner en liten, bandyreflekterande text i UNT som uppmärksammades och kommenterades av en i personalen.
Denna gång moraliskt stöd. Medföljare. Sjukhuset, det är mitt liv, det. För att travestera den karltokiga, min mors uttryck, pigan i ”Söderkåkar”. Sagt med största ironi, förstås.
Staden ställer in sig på julfirande. Upsalas centrala stadsdelar som passeras på väg upp till Ackis från stationen - det är Upsala för mig. Det Upsala jag mötte när jag, ännu inte hunnit fylla nitton, nervös landade för att skriva in mig på det vördnadsbjudande universitetet.
Inte samma stad. Moskéer och islamiskt centrum. Vet inte om det senare blivit av. Föregåtts av hätsk diskussion. Hade varit konstigt annars. Ska vi bara lägga oss platt?
Afghanska män, som myndigheterna besynnerligt nog benämner ”barn”, drar omkring. Våld. Knarkhandel. Stadsdelar man inte rör sig i. Det gör inte gärna heller polis och räddningstjänst. Löfvenland - även i Upsala.
Den eviga ungdomens stad är sannerligen inte som förr. Mörka moln över dess gator med namn man känner igen från böcker av Strindberg och andra. En annan atmosfär.
Ljusår till Gösta Knutssons (bilden) Upsala. Min syster hade honom som kund när hon jobbade på ett postkontor i staden. Alltid sur och tvär, minns jag hon yttrade om honom. Båda gått in bland skuggorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar