I Tyskland började det. Därifrån kan vi dra lärdom. Låta fjällen falla från våra valboskapsögon.
Robert Michels hette en tysk sociolog. Först socialist. Sedan blev han fascist. Observerade skarpsynt, tidigt må man väl få lov att säga, det tyska socialdemokratiska partiets obönhörliga utveckling mot toppstyrning och fåtalsvälde.
1911 kom en mycket läsvärd bok ur hans hand där han på empirisk grund drev tesen om "oligarkins järnhårda lag". Nära jag använde ordet "profetisk" om hans insats.
Hans iakttagelse av organisatorisk degenerering, om uttrycket tillåts, bär på generell räckvidd. Fallet SPD inte unikt. Ingen avvikelse.
Det handlar om politiska partiers lagbundna, höll jag på skriva som om det vore oundvikligt vilket det kanske är, utvecklingsstadier. Mönster som upprepar sig.
I socialdemokratins fall pionjärernas soluppgångsstadium. Idealismens och offerviljans. Morgondagarna sjöng.
Efterhand förvandlas partierna, icke endast de S-märkta, till toppstyrda apparater med heltidsanställda funktionärer. Politiken blir yrke och födkrok. Minskat medlemsberoende.
Aktiva medlemmar vore ett problem. Interndemokratin blir ett skådespel. Tydligast vid de mediebevakade partikongresserna. (Medierna spelar med.)
Betrakta svenska S - kallar sig fortfarande arbetarRÖRELSE. Stelnat. Oförmöget att förnya sig. Makten framför allt. Ett självändamål.
Ljusår mellan August Palm och Stefan Löfven. Förtjänar inte att nämnas i samma andetag. En förolämpning mot pionjärerna. Två väsensskilda socialdemokrater, som natt och dag. Den sistnämnde en S-dödare.
Den lysande danska tv-serien "Borgen" skildrar en annan "lagbundenhet" än den inre partidylika. Hur det parlamentariska systemet alltid är större än de partier som bär upp det.
Alla har att foga sig efter den parlamentariska logiken. Alla. Hur än retoriken stolt kan ljuda. Den som ger sig in i den parlamentariska leken, måste samma lek tåla.
SD växer i opinionsmätningarna. Ligger nära S. Konkurrerar om att vara landets största parti. En granne i min trappuppgång hyser stora förhoppningar om dem. Jag försöker att dämpa honom:
- Vänta bara. De kommer att kompromissa som alla andra. Och det kommer att talas om svek. Även i deras fall.
Han ser klentrogen ut. Inte SD! Småfolkets företrädare. Mannen kommer att bli besviken. Jag lovar.
De har ju redan påbörjat uppmjukandet av sig själva. Vid de nyligen avslutade partidagarna. För att möjliggöra samarbete med andra partier. Och då har man inget val. Bara att kompromissa. Sälja ut sig, kunde jag desillusionerat muttra.
Men jag bryr mig föga. Röstar inte. Låt dem hålla på. Beklagar endast de enfaldiga som beger sig till valurnorna och legitimerar spektaklet.
Bild: dn.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar