DDR-berättelse som stannat kvar

Christa Wolfs "Nachdenken über Christa T", på svenska "Vem var Christa T.?", läste jag för flera decennier sedan. Den grep mig omedelbart, berörde starkt den unge och livsmeningssökande Skriftställaren. 

Den melankoliska berättelsen om den unga, självständiga och sjuka kvinnans öde har stannat kvar. Mottot för boken, ur det allt sämre minnet fritt återgivet: Vad innebär det, detta människans uppvaknande till sig själv?

Upphovsman till mottot den tidigare kulturministern i DDR, poeten Johannes R. Becher som författade den svulstiga texten till DDR:s nationalsång. Omtalad för sitt svåra drogberoende. Kunde iakttagas påverkad på krogar i centrala Östberlin. 

Såsom tillhörande toppskiktet var han per definition oantastlig.

Efter Murens fall drog snart ryktet i gång som med många andra som ansetts obefläckade. Christa Wolf, som förärades en våning på Friedrichstrasse av staten, påstods haft samröre med Stasi. Hon förnekade det envist, sårat. Hävdade att hon varit övervakad. 

Än i dag oklart vad som egentligen ägde rum. Kanske ryktet bara illasinnat. Måhända hade hon rört sig i en gråzon. Samtalat med Stasi utan att därför av säkerhetstjänsten klassats som Inofficiell medarbetare som uttrycket löd.

Liksom teatergeniet Heiner Müller på Berliner Ensemble och andra mot den realsocialistiska staten inte hundraprocentigt lojala. 

Den vildvuxne Müller förnekade aldrig att han träffat Stasi. Ryckte på axlarna åt det. Antydde i en intervju att han genom att ibland dricka kaffe med Stasi kunde skydda skådespelare på teatern. 


Under många år korresponderade Christa Wolf med en väninna i Väst. Så snart ryktet kom i svang om närheten till Stasi bröt väninnan omedelbart kontakten.

Berliner Zeitung har utförligt redogjort för denna relationshistoria. Breven finns samlade i en bok. 

Jag har flera gånger stått vid Christa Wolfs sobra gravsten. Besökare lämnar pennor. Det har till dags datum blivit en ansenlig mängd. Wolf hade många läsare.

Graven finner man på kyrkogården Dorotheenstädtischer Friedhof. 

Denna fridsamma kyrkogård med gravar under vita björkar vid sidan om huvudstadens larm som härbärgerar celebriteter som Hegel, Brecht och Heinrich Mann. Likaså den tidigt bortgångne Becher. 

Även en sådan som Herbert Marcuse, den uppburne studentgurun när det begav sig på 60-talet på Freie Universität. Skedde förvisso inte utan heta diskussioner. Skulle den röde samhällsrevoltören verkligen hedras med en grav som staden Berlin vårdar? 

Men så blev det. Marcuse fick sin sista vila i Berlin.

Kyrkogården belägen bakom det hus där Wolf Biermann bodde fram till sin utlåsning från DDR. Ett hus som ännu icke rustats upp. Alltmer förfallet. Kanske råder ägandestrider som annorstädes i Berlin. Därför händer inget med det. Läget torde vara mycket attraktivt. 

Frågan infinner sig osökt: Vaknade Christa Wolf någonsin upp till sig själv? Christa T., var det hennes alterego? Föregrep hon i fiktionens form, och uppskruvat, sitt eget öde under och efter DDR?

Dags för omläsning!