Jag brukade citera det för mina uppsatsskrivande studenter när de satt fast och jämrade sig över skapandets vedermödor: - Det är ingen idé att vrålrunka. Det vill säga försöka klämma ur sig en text. Till varje pris. Det blir inte bra.
Jag lånade det från Strindberg. Han som påstods aldrig skriva om. Första versionen dög och behölls. På hans tid fanns ju heller inga datorer. Omskrivningsmaskiner.
- Lämna datorn, gör något annat! Släpp det tills vidare.
Uppmanade jag mina handledda.
Lätt att säga när det skulle sökas nya lån hos CSN och måste dokumenteras studieflit. Eller när en examen och studiernas avslutning hägrade.
Samtidigt som jag skriver detta har jag framför mig Sara Danius lilla behändiga bok om Bob Dylan. Skriven med anledning av att han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Min första bok av Danius. En julklapp från min yngsta dotter.
Positiv överraskning. Boken lästes ut i ett nafs medan jag mumsade på gröna kulor. Danius skriver oakademiskt. Korta meningar. Enkelt språk. Inga semikolon. Det flyter på. Förutom några smått irriterande förnumstigheter. Skönhetsfläckar.
Min fördomsfulla förhandsuppfattning om den förra akademisekreteraren kommer på skam. Färgad av mediala bilder på henne medan hon levde som högdragen dam i flotta, svindyra blåsor. Anna Wahlgrens dotter. Poserandet i generna.
Den gamla sanningen: författare och text måste hållas isär. Så att inte den förra ställer sig i vägen för den senare. Riskerar motarbeta sin egen text. Beröva den suveränitet. Stänga till för förbehållslös läsning.
Jag kan inte låta bli att tänka, som ett talande exempel, Charles Bukowski. Många läser ”snuskgubbens” romaner som rena självbiografier. Utifrån den föreställning de förvärvat av honom som rumlare.
Jag vet en läsare, fångad av Bukowskimyten, som blev besviken när han fick veta att författaren inte alls drack så mycket som man skulle kunna tro om man satt likhetstecken mellan honom och hans romanfigur Henry Chinaski.
Nå, mina studenter och deras skrivkramp. Snarare oförmåga. Jag borde avrått dem från att skriva överhuvudtaget. Men det hade bara kränkt dem och renderat mig en anmälan till någon chäf. Efterföljande energikrävande tjafs. Orkade inte.
Så jag godkände skräpuppsatser. Och frigjorde därmed tid för mitt eget skrivande. Där vrålrunkande aldrig sker.
Bild: Strindbergs skrivbord i Blå Tornet i Stockholm
Käckt att beteckna skrivmödorna som vrålrunkande - drog du inte på dig anmälningar? Vad gäller författares skrivvanor påstås det mycket. Kanske blev det för Ågust åtminstone nästan rätt vid första utkastet. Men den ytterst produktive Balzac ska ha tillbringat nätterna med att skriva om och skriva om. Jag kan inte låta bli att berätta om Lillian Ryd som i sin hedersdoktorsföreläsning berätta om att hon skriver om kapitlen dussintals gånger för att göra texten lättillgänglig. Och det märks sannerligen i hennes böcker. Hennes Vi åt aldrig lunch, t ex. ger mer än tjugo etnologiska eller sociologiska avhandlingar i genusfacket. Var det inte förresten Adorno som menade att aldrig så små putsningar sammantagna kan lyfta en text till en helt annan nivå?
SvaraRaderaFast det kostar naturligtvis att vara perfektionist i skapandet. Påminner om regissören Kaurismäki - en min favorit- som intervjuades av något pretto till filmreporter om varför han och brorsan bara brukade göra en tagning med skådisarna.
"Tet plir billigare", svarade han.
Roligt, roligt. Som alltid, Mats, är din reflekterande kommentar mycket givande och "förlänger" min text!
SvaraRaderaJag brukar citera min framlidne vän Gert Nilson, Korpenförläggaren, som menade att manuskripten som skickades in till förlaget blev sämre i och med datoriseringen. Lite osäker på vad han mer exakt menade. Men kanske fanns en koppling till omskrivningsmöjligheterna. Texterna "överarbetades".
Själv skriver jag om, putsar och filar, men ser gärna att den publicerade texten ger ett intryck av att vara första versionen.