Törnrosa behöver väckas

Richard Sennetts "När karaktären krackelerar: människan i den nya ekonomin" läste jag med största förtjusning. Rappt och oakademiskt skriven. Om än av en akademiker. Ovanligt. Använde den på mina ledarskapskurser. 

Huvudfrågan: vad händer med personligheten på en nyckfull arbetsmarknad där fasta, relativt trygga anställningar ersätts av korta, osäkra sådana? Och om vi, som Sennett är inne på, ständigt jobbar i olika tillfälliga "projekt". En positivt laddad term. 

Vad sker med oss, som inte har något annat att sälja än vår arbetskraft, på ett djupare plan? Kanske utan att vi är medvetna om det. Kanske vill vi inte ens veta. 

Sennetts "Den nya kapitalismens kultur" var även den en appellerande bok. 

Termen "gigekonomi" fanns inte då. I likhet med Michel Foucault är jag tveksam till att använda termer som riskerar att normalisera det man helst inte vill ha normaliserat. Ord smittar och skapar verklighet.

Jag vill inte ha en “gigekonomi”. Ett arbetsliv med otrygga, osäkra människor. Rön för vinden. 

Rädsla urholkar själen. (Inte för inte hette min bok "Själens revolt".) Motstånd och revolt ställs in. I den bok jag planerar att skriva i vår, om febern håller sig i schack, ämnar jag återkomma till detta. 

Till frågan om den samtida organisationsmänniskan - löst kopplad till en organisation. Vad kan hon göra? Vilken "själens revolt" blir möjlig med ändrade premisser? Kan vi ens längre tala om en "organisationsmänniska"?



Sennetts nya bok "Den öppna staden: en etik för byggande och boende" är jag inte lika förtjust i som de tidigare. Tenderar mot det akademiska, svårtuggade. 

Men glad få rekapitulera och påminnas om tunga namn: Tönnies, Jacobs, Mumford och många andra. Även Walter Benjamin finns med på ett hörn. Sennett är påläst. 

Heideggers stuga på Todtnauberg utanför Freiburg har han sökt upp. Kan berätta om anspråkslöshet och ljusa färger. Snacka om fältstudier. Till samma plats vill jag själv bege mig. 

Bokens huvudfråga mycket berörande och central: hur skapa en LEVANDE stad? En stad är ju inte bara byggnader och gator - det yttre och påfallande. Hur få liv i den? Vad krävs?

Skall allt planeras uppifrån, eller skall staden tillåtas växa spontant underifrån? Sennett lämnar många konkreta exempel på stadsutformning, från New York till Shanghai. Roliga att studera. Illustrationerna viktiga. Inspirerande. Den fria Christiania hade platsat. 

I en tid med ökande gentrifiering och undanfösning av dem som inte har råd att betala är bokens reflektioner mycket angelägna. Lite av en varningsklocka. En politisk dimension pockar på uppmärksamhet: Riskerna med en segregerad stad? 

Minns Göteborg och Malmö. Segregationen växer också i mindre städer. Massinvandringen har även i detta perspektiv varit olycklig. Nyligen våldsamma upplopp i Trollhättan. 

Jag använder, kan inte låta bli, boken som förstoringsglas för att betrakta mitt eget Gefle. Jag blir bedrövad. Förutom den starka segregationen. Delad stad. Så mycket mer kunde och borde ske med och i staden. Potentialer slumrar. Törnrosa behöver väckas. 

Skriver mer om "Den öppna staden" framöver. Den lämpar sig inte för min sedvanliga speedläsning.