Aldrig sko sig själv

Filmen En handlingens man (2022) på Netflix om den spanska anarkisten Lucio Urtubia (1931-2020 ) stämmer till moralisk eftertanke. Det är, för det första och icke att förglömma, en rysligt spännande film med biljakter och mycket "action". 

När den franska polisen försöker få fatt i bankrånande anarkister. 

Man sitter, nagelbitande, som klistrad vid rutan. Rånarna jagas av tjutande polisbilar på Paris trånga gator och i knappt framkomliga gränder. I sista stund lyckas de skaka av sig förföljarna, komma undan med bytet som sedan delas broderligt med behövande arbetarfamiljer.

Från lyckade bankrån övergår de till att förfalska resecheckar. De är mycket skickliga. Allt agerande har ett medvetet och uttalat politiskt syfte. De håller, genom utprånglandet av en mängd falska checkar, på att få en amerikansk storbank på fall. 

Även om Fidel Castros vapendragare, Ernesto Che Guevara, i ett kort möte med Urtubia varnar denne att en loppa inte kan besegra en elefant. USA - som anarkisterna ytterst har som måltavla för sitt agerande - är helt enkelt för stort och mäktigt.

Inget som hejdar Urtubia, som lyckades undgå ett långt fängelsestraff och slutade sina dagar som byggnadsarbetare i Bolivia, där Che stupade 1967. I filmens eftertexter tillägnas filmen alla som trots allt fortsätter tro på att just en loppa kan besegra en elefant. 

Imperialismen är en papperstiger, sa väl Mao om jag minns det rätt. 

Apropå denne Che. Han var emot att den politiska eliten på Kuba skulle ha privilegier som den vanliga kubanen inte hade tillgång till. Han vägrade att låta sig bjudas på någonting, om det så bara gällde biobiljetter. 

Han deltog, trots svåra astmabesvär, i det för hans luftvägar hälsovådliga sockerrörsskördandet. Lät sig inte övertalas låta bli.

På industridepartementet, där Che var minister, kunde medarbetarna "lura" i honom kött, en bristvara på Kuba, när det stundade utländskt besök, han måste ju vara artig. Annars - inga som helst favörer för egen del. Kunde bli rasande om han misstänkte något sådant. 

Klart det retade politrukerna, med flotta vanor, i de socialistiska östländer som Kuba ingick vänskapliga förbindelser med. 

Likadan var Urtubia. En idealist, oegennyttan hans ledstjärna. Aldrig sko sig för egen del och på andras bekostnad! En totalt främmande och avvikande fisk i dagens egocentriska samhällsklimat. Där var och en förväntas vara sig själv närmast.

Vad med mig själv? Bär jag fortfarande med mig Brukets värderingar om solidaritet och jämlikhet som jag insöp med modersmjölken, eller har jag blivit som alla andra? Har jag förmått stå emot "tidsandan"?

Det måste nog någon annan svara på.