"Dummaste jag hört!"

Det uppstod omedelbart stora problem efter att det utgått ett statligt påbud om att det skulle massvaccineras mot covid i Sverige. Projektet inleddes med 70-plussarna som bedömdes vara särskilt utsatta för smittorisk, med risk för i förekommande fall efterföljande svåra komplikationer. 

Det visade sig snart att många av dessa högriskare inte kunde boka tid på nätet för vaccination. Att som i fornstora dagar ringa och boka tid lät sig inte göras på flera håll i landet. Till saken hör att många 70-plussare använder överhuvudtaget inte  smartphone eller dator i sitt vardagsliv. 

Stor frustration och ökad ängslan för viruset. I onödan, kunde det tyckas. Myndigheter och politiker verkade ha utgått ifrån den ogrundade föreställningen att det inte skulle uppstå något "tekniskt" problem i samband med bokningen. 

"Det hade vi inte en aning om"... Beslutsfattarna kände inte sitt folk och dess kommunikationsvanor, blir slutsatsen. 

Osökt minns jag en kollega, en företagsekonom, som för ett antal år sedan erhöll ett stort anslag från ett statligt forskningsråd för att empiriskt studera ett antal företag väglett av frågan: "Varför datorisera?"

Det var på 80-talet, när ohämmad teknikberusning slagit till. Frågan kom därför att uppfattas som rena hädelsen, som att svära i kyrkan. En storföretagsledare utbrast förgrymmat: "Det var det dummaste jag hört! De fattar väl alla att man måste datorisera!" 

Turerna runt vaccinationen har visat att digitaliseringen av verksamheter, i detta fall de de offentliga, skapat eller snarare uppenbarat djupa klyftor mellan digitaliserade och icke-digitaliserade medborgare. 

Dessa klyftor följer ålder. I den äldre åldersgruppen skulle man kunna tala om ett betydande antal "digitala analfabeter" (runt en miljon enligt uppgift), om det inte lät så föraktfullt. Ett digitalt klassamhälle framtonar.

Styr vi teknikutvecklingen eller styrs vi av den? Är den självförstärkande, dominerar ett teknologiskt deterministiskt förhållningssätt? Befriat från kritiska infallsvinklar. Är digitaliseringen den IT-kunniga elitens planhalva? Gömmer sig här rentav ett allvarligt demokratiproblem?

Det ryms därtill en existentiell eller filosofisk dimension - föga utforskad, vad jag vet. Hur påverkas vår verklighetsuppfattning, våra reflektioner, av digitaliseringen? 

Är tekniken endast ett välkommet och underlättande hjälpmedel, vilket våra åldrade medmänniskor inte håller med om. Eller har den mer långtgående och omvälvande effekter vad gäller synen på världen och samhället, och på kunskapsinhämtning. 

Effekter vi borde belysa med en stor dos, välbehövlig skepsis. 

Vad gäller kunskapsinhämtningen har digitaliseringen slagit igenom med full kraft inom skolvärlden, långt ner i systemet, iPads sätts i händerna på förskolebarn. Alla hoppar, liksom på 80-talet, på det framrusande tåget. Ingen vågar avvika. 

Låt oss omformulera företagsledarens uttalande ovan: "De vet väl alla att vi måste förhålla oss kritiskt till digitaliseringen!"

Stanna upp och utvärdera, var och en och tillsammans, digitaliseringens inträde och betydelse i våra liv. Inte vara rädda framstå som ludditer eller bakåtsträvare. Snarare försvarare av ett öppet sinne - med både analoga och digitala ingångar. 

Bokningsproblemen borde fungera som en väckarklocka. Dags att analogt vakna - till medvetenhet. 

PS. Irriterande svårigheter med Kafkavibbar, utstötande högljudda svordomar, har jag genomlidit i fruktlösa försök till biljettombokning efter inställda tåg från en dag till nästa hos SJ. Att boka bostadsrättsföreningens tvättstuga över nätet har jag helt givit upp. Hur mycket dyrbar livstid går icke förlorad i digitaliseringens fotspår? Vad hände, förresten, med den personliga servicen?

Lästips: Olle Findahl, Pensionärerna och Internet (E-bok, 2015), Mitt analoga jag i en digital värld (Wijk förlag, 2021), red Fredrik B Nllsson.